Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När zombiesarna kommer sitter vi i skiten

Det kryllade ju av diverse obehagliga existenser på stan i helgen. Värst var ett par rangligt långa ena, klädda i svarta kaftaner och med långt gråsvart hår och likbleka ansikten.

Annons

De såg ut som tvillingar och liksom studsade runt och skrämde skiten ur folk på Drottninggatan.

Man tänkte att apokalypsen är nära. Nu kommer zombiesarna.

Nej det gjorde man ju inte. Det var ju maskeradhelgernas maskeradhelg. Och horder av människor stänkte på sig lite låtsasblod och gick på krogen.

För det är ju så man tänker. Att det handlar om att klä ut sig, om en och annan skräckfilm eller kanske skräckkomedi (som bioaktuella ”Zombieland”), och om John Ajvide Lindqvists alldeles underbara bok ”Hanteringen av odöda”.

Att det inte handlar om att zombiesarna faktiskt kommer.

Trodde man.

Men så fattar man att det finns så kallade survivalists. Som väntar på zombieattacken.

Ja allvarligt.

Mitt bland diskussionerna om vilka konserver man ska skaffa hem och vilken kamin som är bäst att ha dyker det upp zombie survival kits.

Som att det vore ett verkligt hot. Att döda människor återuppstår och är ute efter att döda oss alla.

Vilket är det största hotet? frågar man på de olika forumen och där rabblas ekonomiska kollapser, jordbävningar, stora bränder, pandemier, att maten tar slut, att infrastrukturen bryter samman, upplopp, omfattande strömavbrott. Och zombieattackerna.

Ja allvarligt.

Visst, på ett ställe menar man att ”zombieapokalypsen” är en bra metafor för samhällets totala sammanbrott.

Men på andra ställen diskuteras alltså zombies som ett verkligt hot. Man tar upp vilken kaliber som krävs för att verkligen få död på en zombie (man måste skjuta sönder hjärnan på dem) och då är frågan om man ska ha stora värstingvapen eller om det är bättre med mindre. Man kan också införskaffa en speciell utrustning till hemmet där man liksom elektrifierar delar av huset och liksom grillar zombiesarna om de har kommit så långt (det är förstås något av en sista utväg eftersom man helst ska skjuta huvudet av dem långt innan de kliver över tröskeln).

Man diskuterar också olika typer av zombies och vad det var som gjorde att militären klarade sig undan attacker från zombiesarna som dök upp i Louisiana i samband med orkanen Katrina till exempel (de kan i vissa fall se rätt illa tydligen).

De flesta lutar sig mot en bok skriven av en zombieexpert – Max Brooks ”Zombie survival guide” – men han får viss kritik. Inte för en sån sak som att han listar zombieattacker som ägt rum på olika ställen sen väldigt långt tillbaka i tiden till exempel, nej, utan för att han är en mes som inte talar sig så varm för skjutvapen som försvar mot zombiesarna (men så bor han i New York, som nån konstaterar).

När nån påpekar att zombies inte finns får han ett jojo vi får se vad han säger när han blir hemsökt och uppsprättad till svar.

Och visst. När zombisarna kommer, då sitter vi i skiten vi som inte har köpt vårt zombie survival kit än.

Jag tvivlar emellertid på att ett sånt kit hade hjälpt så värst i helgen.

Att skjuta huvudet av nån som ranglar omkring och skrämsskriker på stan känns lite overkill.

Även om det hade blivit lugnt och tyst.

Mer läsning

Annons