Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nasare av information

2004 mördades en trebarnsmor av sin före detta sambo i Piteå. Ett fall som väckte starka känslor. Tidningen Norrländska Socialdemokraten startade en kampanj mot våldet mot kvinnorna.

Annons

Mansgrupper startades runt om i landet. Och i ljuset av detta, bestämde sig NSD för att anamma en ny policy som innebar att tidningen utan undantag skulle publicera namn och bild på män som gjort sig skyldiga till grov kvinnofridskränkning. Allmänintresset ansågs väga tyngre än gärningsmännens rätt till integritetsskydd. Ett omdiskuterat policybeslut. Med rätta. För namnpubliceringar är långt ifrån en självklarhet.

I efterdyningarna av Engla-fallet har publiceringsfrågan blivit aktuell igen.

Läser Jan Helins tankar på området i Aftonbladet. Jan Helin är chefredaktör på nämnda tidning och nu vill han ha en debatt med sina läsare rörande huruvida det är rätt eller fel att publicera namn och bild på notoriska sexualförbrytare.

Och om man får förstå Jan Helin rätt verkar han trots vissa dubier vara rätt sugen på att skjuta fram mediernas position som rättskipare ytterligare. Inte minst när han bland annat frågar sig om vilket ansvar han bär för framtida brott om han avstår från att publicera namn och bild på återfallsförbrytare.

Ett pompöst förhållningssätt till sin egen position och roll i samhället. För Jan Helin, hans redaktörskollegor och landets journalister bär inget ansvar. Inte när det verkligen gäller. Han har varken ansvar för eventuella framtida brott eller det pöbelvälde hans eventuella publiceringar riskerar skapa.

I vissa fall finns onekligen tungt vägande skäl till namnpubliceringar. Men namnpubliceringar vid brott bör vara ett undantag snarare än en regel. Och skälen till detta är egentligen bara tre. Medierna är inte domstolar. Vi lever i en rättsstat i vilken en individ som avtjänat sitt straff anses ha sonat sitt brott. Och slutligen kan det även konstateras att också gärningsmän har anhöriga.

Frågan är viktig att diskutera. Men vill vi verkligen leva i ett Aftonbladet-samhälle? Ett samhälle med medierna som självutnämnda domare.

För vad Jan Helin funderar på att göra är att fatta beslut om publiceringar baserat på en godtycklig prognos om framtiden. Några garantier för att gärningsmannen verkligen kommer begå ett brott igen finns trots allt inte. Sannolikheten finns onekligen där, inte minst när det gäller notoriska sexualförbrytare. Men är det verkligen människor som Jan Helin som skall göra bedömningar av detta slag? Och vilken nytta kommer publiceringarna egentligen att göra? Varna oss för brott som kanske aldrig kommer begås? Ge oss namn och bild på brottslingar som vi kanske ändå inte kommer kunna skydda oss mot om vi möter dem? Och förövarnas anhöriga. Är de också skyldiga? De hängs trots allt också per automatik ut när namn och bild publiceras på en brottsling.

Mer läsning

Annons