Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nej, det var inte bättre förr

Antologi. Redaktörer Sofia Holmlund, Annika Sandén (Natur&Kultur)

Asta Nygren föddes fattig i en arbetarfamilj i Gävle 1876.

Det svenska samhället var på väg att förvandlas från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste.

I juli 1905 greps Asta misstänkt för att ha vanvårdat fyra fosterbarn till döds. En ruskig historia med smugglade barnlik i trälådor, kvidande barn i garderober som låg utmärglade i sin egen avföring och rykten om opium som metod för att döda barnen rullades upp i rätten.

Att en kvinna som själv fött barn medvetet vanvårdar andra barn till döds är självklart en tragedi och kanske ett bevis för att det finns ondsinta människor. Eller fanns det andra förklaringar?

Historien om Asta Nygren finns med i antologin ”Usla, elända och arma” där femton forskare låter oss få möta det som var många av våra förfäders livslott, fattigdom och utsatthet med döden ständigt närvarande.

Texterna sträcker sig över 700 år av svensk historia och är en svidande vidräkning mot alla som tycker det var bättre förr.

Inflyttningen till städerna var en del av moderniseringen av Sverige, men skapade också en växande slum med gränslöst fattiga människor som gjorde allt för att överleva. Enligt Asta själv var det en desperat ekonomisk situation som tvingat henne att ta emot fosterbarn mot betalning. I polisförhören berättar hon att hennes man var sjuk och att hon försökte försörja familjen genom att städa, laga mat åt andra och arbeta som kokerska på en ångbåt.

Asta drev en matservering som snart gick i konkurs. Skulderna växte och till slut fanns inte pengar till att betala hyran. Då fick hon se annonsen i tidningen och bestämde sig för att ta emot Maja, en månad. Asta fick 225 kronor. Det skulle räcka under barnets hela uppväxt. En skrattretande liten summa. En vanlig arbetare tjänade 1 400 kronor om året.

Det var vanligtvis ogifta kvinnor som tvingades lämna bort sina barn för att kunna jobba (för en usel lön). Någon offentlig barnomsorg existerade inte och männen rymde ofta från ansvar. Att lämna ifrån sig ett oäkta barn var också ett försök att undkomma skammen av att få ett utomäktenskapligt barn. Desperata fattiga kvinnor lämnade ifrån sig barnen till andra fattiga desperata kvinnor som tvingades ta många fosterbarn och minimera utgifterna för mat och kläder.

I extrema fall vanvårdades barnen till döds. Det var det radikala sättet att lägga beslag på pengarna och slippa utgifterna. Kvinnan blev en änglamakerska. Den sista änglamakerskan som dömdes till döden 1917 för mord på åtta fosterbarn var Hilda Nilsson som hängde sig själv i cellen.

Det är lätt att bli så där reaktionärt mästrande över alla som målar upp bilden av välfärdsstatens förfall. Men hallå, studera de senaste seklernas historia av nöd, fattigdom och förtryck. För en förkrossande majoritet av Sveriges befolkning är hunger och huruvida man kommer att överleva nästa vinter en icke-fråga. Vi lever i ett materiellt paradis som får människor från andra länder att försöka ta sig hit på flykt undan krig, armod och förtryck. Visst finns det hemlösa som driver omkring med plastkassar, papperslösa som jobbar för slavlöner, växande klassklyftor, rasism och andra sprickor i välfärdsbygget som självklart kräver politiska åtgärder.

”Usla, elända och arma” är en hälsosam påminnelse över hur livsvillkoren har förändrats och hur viktigt det är att studera historia för att få perspektiv när den politiska retoriken blir alltför historielös.

Förvandlingen har inte skett utan hård kamp från arbetarrörelse och liberaler. Politiken har skapat regelverket och företagen de ekonomiska resurserna som gett jobb och ett överskott att beskatta som kan betala för den offentliga välfärden.

Antologin berättar om soldaterna som mot alla odds överlevde stormaktsväldets krig under 1600-talet och kom hem med ett ben och traumatiska upplevelser. Om straffet för sex utanför äktenskapet. Om sinnesjuka, tjuvar och prostituerade och luffarna som försvann. Men framför allt om hur fattigdom och armod alltid lurade runt hörnet för en stor del av folkets flertal.

Antologin påminner också om att de svåra frågorna är de samma genom århundradena. Under medeltiden och långt in i modern tid var familjen, gården och byn näst intill nödvändig för att överleva. Att bli utkastad var något av det värsta du kunde råka ut för.

Vem som ska betala för främlingar, tiggare och sjuka har alltid var en stridsfråga. Under tidig medeltid var fattigdomen en naturlig del av samhällsbygget. De rika skänkte bort sin rikedom för att garantera en snabb resa genom skärselden till himmelriket. Kyrkan fick pengar till hospital och härbärgen.

Efter reformationen konfiskerade staten kyrkans rikedomar och tog också över ett visst ansvar för de fattiga och utsatta. Det var embryot till nationalstaten och det som under 1900-talet skulle bli välfärdsstaten.

Nu har byns ansvar för fattiga och utsatta blivit globala frågeställningar. Vem ska ta emot de fattiga och förföljda från krig och elände? I Sverige är det vissa kommuner som inte säger sig ha råd. Inom EU är inställningen på de flesta håll: Helst inte, men vi måste vi så tar vi emot så få som möjligt.

Samtidigt har globaliseringen gjort nationalstatens politiker allt mer maktlösa. Den knivhårda konkurrensen mellan företagen världen över har också tvingat politikerna att tävla om att sänka de skatter som betalar välfärdsstaten.

I klädbutiken köper vi glatt billigt från utsugna slavarbetare i Bangladesh. Där är välfärden långt bort. Ja, det liknar Sverige för flera hundra år sedan.

”Usla, elända och arma” handlar om Sveriges fattiga under 700 år och den makalösa förbättringen av våra livsvillkor som vi inte får glömma.

När får vi läsa en antologi om det globala samhällets fattiga och utsatta och resan mot ett internationellt välfärdssamhälle med frisk luft och rent vatten?