Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej till lodjursjakt!

Annons

Svenskarnas mest omtyckta rovdjur, det smidiga lodjuret med sina långa örontofsar och utmärkta hörsel, trivs bra med att smyga omkring i vårt snörika land. Snart börjar parningen och med våren föder lokatterna sina ungar som under det första året går med mamman och lär sig jaga rådjur och annan favoritföda.


Men samtidigt med parningssäsongen öppnar Naturvårdsverket för licensjakt på lodjur i Sverige under tre år framåt. Det trots att antalet lodjur ligger under riksdagens miniminivå på 300 föryngringar, det vill säga kullar, per år. I det norra förvaltningsområdet ger Naturvårdsverket länsstyrelserna rätt till att besluta om skyddsjakt och licensjakt utan begränsning i antalet djur; i det mellersta området medger verket sådan jakt upp till 30 djur.

Nu ska sägas att riksdagens beslut visserligen innebär att lostammen under vissa villkor tillfälligt får minska till 250 föryngringar per år, men dels är det tveksamt om stammen verkligen når upp till den nivån idag, dels gäller det delegerade jaktbeslutet för tre år vilket är allt annat än tillfälligt.

Till skillnad från skyddsjakt som syftar till att minska de skador som lodjuren gör, så har licensjakten som syfte att låta jägarna utföra sitt fritidsnöje – att skjuta både rådjur och lodjur.

Vi tycker det är fel att tillåta licensjakt på lodjur i år. Faktum är att lodjuren i Sverige faktiskt har minskat på senare år. Från att för några år sedan ha legat runt 2000 djur ligger stammen idag runt 1250 individer. Att i ett sådant läge – när inte ens miniminivån uppnås och stammen minskar – tillåta licensjakt är oetiskt och strider mot riksdagens mål. Riksdagens minimimål på 300 föryngringar årligen har faktiskt bara uppnåtts en enda gång de senaste tio åren.

Vi anser att alla djur ska få leva i sina naturliga utbredningsområden och att de stora rovdjuren, som lodjur och björn, berikar vår natur och våra möjligheter till naturupplevelser. Naturskyddsföreningen har flera gånger tidigare försvarat lodjuret mot jakt, vilket medfört fridlysning vid olika tillfällen. Vi är nu rädda att stammen återigen ska minska till långt under de miniminivåer som politikerna lagt fast. Så kan det lätt bli om miniminivån i linje med Naturvårdsverkets inställning behandlas som ett tak, och inte som det golv politiken slagit fast – ett golv som borde få överskridas betydligt för att stammen på sikt ska vara i trygg utveckling.

Motivet för skyddsjakt på lodjur är att minska de skador på tamdjur som lodjuret gör. Men utanför renskötselområdet gör lodjuren endast begränsad skada. 2009 dödades inte ens 70 djur i hela landet och även om vi förstår de problem som lantbrukare känner inför de skador som uppkommer, så ger samhället full ekonomisk ersättning för rivna djur och det finns bidrag till effektiv stängsling. I svåra fall är strikt kontrollerad skyddsjakt på enskilda djur också en möjlighet.

Men motivet för licensjakten är enbart jägarnas jaktintresse. Vissa jägare vill döda lodjur för att de tycker det är kul, och andra jägare vill döda lodjur för att lodjuret är en konkurrent om rådjur. Men varför skulle jägarna ha större rätt till rådjuren än lodjuret? Det är en märklig syn på naturen.

Jägarna äger rätten till rådjuren lika lite som rätten till någon annan del av naturen. Människan kan bara förvalta skogen och de vilda djuren, aldrig göra anspråk på dem.
Vi vädjar nu till de länsstyrelser som fått rätten av Naturvårdsverket att besluta om licensjakt på lodjur att inte utnyttja det utrymmet. Lostammen i landet har minskat och det vore absurt att låta jägarnas fritidsintresse sarga lostammen ännu mer just när lokatterna ska till att para sig.

Per-Olof Erickson
Ordförande
Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län

Mer läsning

Annons