Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nobelpristagaren ser bara rumpor och bröst

Mario Vargas Llosa borde lyfta sin manliga blick. Även hyllade författare kan avslöjas som gubbiga. Eller är gubbigheten kanske till och med det som hyllas? Här kommer ett gott råd från vår recensent.

Annons

Det här är det första jag läser av Mario Vargas Llosa. Den peruanske författargiganten. Som både litterär, journalistisk och politisk kraft har denna 78-åring utmärkt sig i många år. Nu får vi en berättelse om en vardag som blir något annat.

Två berättelser löper parallellt: den om Ismael Carrera som gifter sig med sin hushållerska för att inte hans söner ska få sitt arv, och hur de runt honom får hantera konsekvenserna av detta. Och så berättelsen om Felícito Yanaqué som får utpressningsbrev (så som de flesta företagarna i området), men står upp och vägrar, och det händelseförlopp detta utlöser.

Romanen är skriven med ett enkelt och flytande språk, vilket bidrar till en filmisk känsla. Vargas Llosa använder sig av samma klippteknik som filmens, med inskjutna scener och flashbacks, som kan verka utan sömmar. Ibland fungerar det utmärkt, särskilt när dialogerna flätar i varandra, men ibland fungerar det mindre väl och som läsare förlorar man sig mellan raderna innan man inser att det är scenbyte.

Det handlar om fäder som inte älskar sina söner, och om planerad hämnd på själva kärlekslösheten. Ett drama ur vardagen men med kopplingar till klassiska dramer. Det påminner om grekiska tragedier, och knyter även an till mer moderna författare som Goethe (referenser till ”Faust” är något återkommande) och Thomas Mann (tänk ”Döden i Venedig”), särskilt i den delen av berättelsen som rör Rigoberto och hans son Fonchito. Fonchito som kanske får påhälsning av Djävulen själv på Limas gator.

De säger att Vargas Llosa utforskar själens skrymslen, och visst, mycket av sådant kommer fram. Hur man inte kan gömma att man inte älskar någon, hur man än försöker dölja det så kommer det att sippra fram och genomsyra relationen. Och vad gör oss till vilka vi är? Hur en faders råd, kan komma att styra allt: låt ingen sätta sig på dig Felícito! Och det gör han inte, vad det än kan komma att kosta honom själv och de han har nära.

Utforskandet av människors bevekelsegrunder är intressant, men tyvärr sträcker det sig endast till de manliga karaktärerna. De blir fullblodsfigurer med sin förklarande historik, med begripliga bevekelsegrunder, anledningar att agera. De kvinnliga karaktärerna känns mer obesjälade.

Kvinnorna tycks skapade av männen, både av författaren och de manliga protagonisterna. De blir till rumpor och bröst, och vad de kroppsdelarna har gjort dem till. Männen får visserligen också vissa intima delar beskrivna, men deras erotik är en del av det som driver dem framåt, inte något som definierar dem. De är drivna sin manlighet, sina kön, sitt blod och sitt arv. De blir på grund av det också sorgliga figurer. Jag vet inte vem som skulle vara den blygsamme hjälten, men jag kan ana vad författaren tycker. Någon kompromisslös.

Jag har som sagt inte läst något av Vargas Llosa tidigare, så jag kan inte säga att jag vet vad som har förärat honom hans Nobelpris (tilldelat 2010). Säkert är det något mycket imponerande han har skrivit, tidigare.

”Den blygsamme hjälten” har ändå ett driv. Jag drog mig aldrig för att plocka upp läsningen igen, trots mina förbehåll. Jag vet inte vad det säger, är den läsvärd? Underhållande? Ja, den är nog det. Han är en skicklig författare. Kanske borde han tänka om när det gäller visst, även om jag inte tycker att man bör kompromissa med sin konstnärlighet.

Men han borde försöka lyfta sin manliga blick. Boken känns mycket äldre än vad den är, man hoppar till när Justin Bieber dyker upp som en tidsmarkör.

Men vem är jag att ge råd om författande till en Nobelpristagare ... och särskilt som detta sätt att skriva ofta har visat sig framgångsrikt, tänk Bolaño, Bukowski...

Stina Berglin