Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åk hem till era enrummare i Årsta – eller vet hut

Nu är det bekräftat att jag är en tant. Eller kanske har jag redan varit det en längre tid, men inte riktigt förstått hur långt själva processen verkligen är gången.

Annons

Efter senaste besöket på Horntulls Strand i Stockholm står det mig nu helt klart att jag blivit äldre. Inte bara till åldern alltså, utan även i sinnet. Jag har blivit bekväm, ifrågasättande, och svår att imponera på. Dessutom är jag konservativ och fördomsfull.

Detta är tyvärr inte bara otrevligt, utan även väldigt osexigt och inte särskilt hippt. Man skulle snarare kunna säga att jag utvecklat en form av hipster-intolerans. Jag ville överrösta alla skränande, studsande, och ölskvättande halsduksmänniskor med alldeles för stora glasögonbågar därinne, och be dem att stå still och bete sig som folk – då det faktiskt pågår ett konsertarrangemang i lokalen.

Och när jag ändå hade ordet hade jag passat på att talat om hur löjligt jag tycker det är att okritiskt manifestera sin exklusivitet och individualism genom att desperat försäkra sig om att man ser precis likadan ut som alla andra.

Och med illa dolt förakt i rösten ville jag dessutom säga till arrangörerna att nej – det blir inte mysigt och speciellt bara för att man inreder baren med gamla sunkiga veloursoffor från en loppis, det blir bara ofräscht. Och så hade jag sagt att ja – jag bryr mig om att ljudet är dåligt och att det är alldeles för trångt.

För tro det eller ej, jag är faktiskt uteslutande här i kväll för en musikalisk upplevelse – och inte för att konsumera en tillfällig men komplett identitet. Men då har jag kanske kommit fel?

Ja, ni hör ju själva hur jag låter. Som en tant. Eller möjligtvis en lantis.

Mer läsning

Annons