Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Artistöden gör sig bra på film

Till och med devota skildringar av kända artisters liv brukar bli intressanta på film.

Annons

Filmen tar ner idolen på jorden. Filmen gör honom/henne till en vanlig människa. Med kärleksbekymmer eller alkoholproblem. Som är ensam eller besviken, sjuk eller livrädd för att bli gammal. Till och med när det handlar om artistens svårigheter att hantera sin framgång blir berättelsen någonting mer än sin huvudperson.

Som till exempel filmen om John Lennon som går på 7:an i Gävle (sista veckan).

Om ”Nowhere boy” inte handlade om John Lennon skulle den handla om en vilsen tonårskille som revolterar.

Men det är förstås kändisfaktorn som lockar. Det är nyfikenheten på geniet John Lennon som får mig att vilja se ”Nowhere boy” – en berättelse om hans skoltid i Liverpool.

Herregud, Lennon har periodvis styrt mitt liv. Jag bodde ihop med ett hängivet fan. Min pojkvän blev sig aldrig lik efter 8 december 1980. Dagen då John Lennon sköts till döds. Vilket också råkade vara pojkvännens födelsedag. Han kunde inte smälta sammanträffandet. Hans största idols död på morgonnyheterna som födelsedagspresent.

Vi flyttade i sär så småningom. Och jag upptäckte att jag hellre lyssnade på Van Morrison.

Undrar förresten vad en film om Van Morrisons liv skulle handla om. En trumpen artist som grymtar med ryggen mot publiken. Depression, alkoholism, grinig inställning till omvärlden och allmän misslynthet antagligen.

Men det är alltså det som är det fina. Att man får både en föreställning om en berömd person och samtidigt en frågeställning. Det blir ofta väldigt bra.

Filmens som porträtterade sångerskan Tina Turner handlade om hustrumisshandel och kvinnoförtryck (”What’s love got to do with it”, 1993).

Filmen som porträtterade skådespelaren Frances Farmer handlade om politik, psykvård och institutionaliserat våld (”Frances”, 1982).

Filmen som porträtterade författaren Janet Frame (”En ängel vid mitt bord” 1990) handlade om samhällets rädsla för det annorlunda.

”La vie en rose” (2007) skildrar sångerskans Edith Piafs öde – och erfarenheterna som märker ett barn. ”Bird” (1988) berättar om jazzmusikern Charlie Parker – och kampen mot drogberoendet.

En film om Thomas Di Leva skulle kanske passa på att fråga hur man hanterar utanförskap.

Observera att vi talar dramatiseringar. Samtidigt med ”Nowhere boy” på 7:an visades ”When your’re strange”. En dokumentär om The Doors-sångaren Jim Morrison. Rakt igenom autentiska klipp plus Jim Morrisons egna elevfilmer med sig själv i huvudrollen. Äkta allt.

Ändå är det en film som inte kommer ett enda steg längre än att återupprepa gamla klichéer och underblåsa myten om Jim Morrison som vrak och gud.

Och jag som brukar säga att dokumentärfilm är stort just nu. Det gäller eventuellt inte biografier.

Enda effekten av ”When you´re strange” är att man vill hem till Spotify och spela gamla Doorslåtar. ”Riders on the storm”, ”Light my fire”, ”Hello”, ”I love you”, ”Touch me”.

Och se om Oliver Stones spelfilm ”The Doors” från 1991. Hello, I love you. Touch me, Oliver.

Mer läsning

Annons