Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bodil Juggas: Samma gamla galanskaper

Annons

Om man kunde ta alla påklistrade skratt, alla stelt leende munnar och mala ner. Jag skulle älska att höra krasandet. Pärlvita tandfasader och röda läppbågar, crunch.

Och det absolut första som årets Oscarsvärd snackar om är pengar. Hur ofantligt mycket ”American sniper” dragit in, och hur förmögen Oprah är. Crunch.

Begripligt att kommentatorerna i SVT Flow-studion såg matta ut. Då hade de förstås suttit och tittat på just en matta passerad av klisterleenden i två och en halv timme. Ögonen började bli små och pannorna tröttblanka.

Oscarsgalan 2015. En show med något högre underhållningsvärde än svenska Guldbaggegalan. Den flankerades av SVT:s soffprogram lett av glammiga Hanna Persson med uppsnack, mellansnack och eftersnack. Om man malde ner den delen av jippot skulle det inte smaka annat än det vita skumfluffet i kokosbollar.

Jag har för länge sedan tappat tålamodet att titta på Oscarsgalan mitt i natten. Inte ens glipan i ridån gör det intressant längre. Man var ute efter den där unset av äkta besvikelse eller glädje som skiner igenom sminket för en tusendels sekund. Det där icke koreograferade och okorrigerade – snubblet i bänkraderna, nervösa händer. Någons lite för simmiga blick eller glömda pulverrester. Det som avslöjade att kändisarna också är människor och möjliga att identifiera sig med.

Men vem bryr sig, i dag, när fetare skvaller bara är ett webbklick bort.

Det gjordes några utspel under galan. Som när Patricia Arquette passade på att nämna filmvärldens ojämställda löner. Som när regissören till filmen ”Selma” – om den amerikanska medborgarrättsrörelsen – påpekade att kampen för rättvisa inte är historia.

Å andra sidan vet vi att riktigt farligt tillåts det aldrig bli numera. Man kränker inte glittret. Man håller sig på mattan. Det mest opassande galavärden Neil Patrick Harris kunde hitta på var att klä av sig i bara underkläderna. Ojsan, ojsan.

Tidningen Metro gjorde som vanligt en enkät inför Oscarsutdelningen. Filmskribenter tillfrågades om vilka de trodde skulle vinna statyetterna. Jag kan meddela att jag inte hade många rätt. Gissade fel på fem av sju kategorier. Men bästa film prickade man väl lätt in. Det blev en man. Det blev ”Birdman”. En fantastiskt välgjord, välspelad film som förutom att den pysslar om mansrollen som en baby, smickrar och piskar filmbranschen lite lagom. Alla hingstarna var hemma.

Sen trodde jag felaktigt att bästa manliga biroll skulle gå till Edward Norton i samma ”Birdman”. Men så gjordes gissningen också innan jag hade sett ”Whiplash” där J.K Simmons gör sig djävulskt.

Jag trodde lika felaktigt att Marion Cotillard bergis skulle belönas för huvudrollen i samhällskritiska ”Två dagar, en natt”. Hon blev slagen av Julianne Moore och sentimentala dramat ”Still Alice”. Den förra handlar om de stenhårda villkoren på arbetsmarknaden – för kvinnor, för invandrare, för lågavlönade, för arbetare. Den senare handlar om en skräck som förmodligen ligger närmare Hollywood – demens drabbar även åldrade rika.

I SVT Flow-studions Oscarsgalapanel satt en filmexpert. Hon sa sig ha längtat efter detta tillfälle hela året. Ett uttalande mer chockerande än utfyllnaden i Neil Patrick Harris vita kalsonger. Varför skulle man vilja titta på prisutdelningar i stället för att titta på film?

2014 bjöd på ovanligt många angelägna och omtumlande filmupplevelser. Men för mig som biobesökare hette höjdpunkten ”The Grand Budapest Hotel” (vann under natten endast specialkategorier som kostym och scenografi).

Wes Andersons grandiosa filmtårta ”The Grand Budapest Hotel” var årets överdådigaste, mest berusande, vildaste fest.

Filmårets verkliga galaföreställning.

Mer läsning

Annons