Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bollywood i Egypten

/

DRAMA

Annons

Böjda över textilfabrikens symaskiner sitter rader av unga egyptiska kvinnor. Vad drömmer de om medan sömmar sträcks, nålar äter sig genom tyglager, dammet yr?

Hiyam, 21, svärmar för fabrikens nya direktör. Lång och stilig, som i de romantiska filmerna hon ser på tv om kvällarna.

Både fabriken och arbetarhemmen i det trånga kvarteret beskrivs som outtalade kvinnokollektiv. Männen verkar nästan alltid vara frånvarande. Mödrar hänger lakan på linor spända över gränden och samtalar genom öppna fönster. Kvinnolivet är erfarenhet och styrka; hanteringen av den givna, undergivna, rollen har odlats till en konst. ”Det regnar bara när man har hängt tvätt” konstateras godmodigt, inte med en suck.

Filmen följer vardagslivet och den förälskade Hiyams kontaktförsök. Direktören solar sig bekvämt i fabriksflickornas intresse.

Men det behövs inte mycket för att en skandal ska vara ett faktum, för att Hiyam ska kallas slampa. ”Den här luften får mitt inre att explodera som popcorn”, klagar hon, kvävd av skvallret i fabriken.

Huvudrollens Yasmin Raeis gör ett förnämligt porträtt av en ung människa, full av rosenröda förhoppningar. Hon strålar genom bioduken när lyckan fyller henne, när hon blir sedd av direktören. Det är mer än förväntat att skimret brutalt ska slockna, ändå kastar den plötsliga vändningen oss ner i en dånande avgrund, lika chockade som Hiyam.

”Factory girl” påminner i sin stil om fattig Bollywood-glamour, trånande komedi mer än samhällskritisk skildring. Men publiken får tillträde till en skrämmande vardag där det inte ens är aktuellt att ifrågasätta männens och traditionernas makt. Det bästa vore om det enbart föddes flickor, anses allmänt i kvinnokvarteret; ”flickor betyder en ny och vacker värld”.

”Factory girl” var uttagen som Egyptens Oscarsbidrag. Regissören Muhamed Khan räknas som en av arabvärldens stora. Han har blivit känd för en lång rad realistiska filmer om vanliga människors öden. Den här är sevärd men långt ifrån något storverk.

Mer läsning

Annons