Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bortkastad Burton

/
  • Amy Adams i rollen som den utnyttjade konstnären Margaret Keane.   Foto: Leah Gallo

Annons

Tim Burton har gjort filmer som fått oss att spärra upp ögonen. ”Edward Scissorhands”, ”Mars attacks”, ”The nighmare before christmas”.

Men ”Big eyes” är inget sådant. Inget storögt alls utan en väldigt konventionell berättelse om ett människoöde i 1950- och 60-talets San Fransisco. Den illustrerar nästan överdrivet tydligt en klaustrofobisk hemmafrufälla. Mannen Walter (Christoph Waltz) tar åt sig äran av sin maka Margarets (Amy Adams) arbete. Hon sitter i en trång ateljé och producerar målningar som han gör sig en förmögenhet på. De är signerade med hans namn.

Hon vågar inget annat. För hur skulle lilla hon klara sig på egen hand?, suckar Walter medlidsamt och vrider på sitt charmörleende.

Att den misslyckade konstnären Walter Keane är en enfaldig figur – förutom symbol för ett samhälle byggt på manliga normer – framgår redan inledningsvis. Paret möts med sina stafflier i en park. Han lovar att försörja Margaret som är ensamstående mor och specialiserad på sorgsna porträtt av storögda barn. De blir med tiden en massindustri tack vare Walters läskigt förslagna försäljarsjäl.

”Big eyes” bygger på verkliga, häpnadsväckande, händelser. Det gör den i och för sig skrämmande, även om det inte är med sedvanliga Tim Burton-effekter.

Margaret Keane, född 1927, skilde sig och fick senare en egen framgångsrik karriär. Filmen kommenterar också konstetablissemangets föraktfulla syn på de populära gråtande-barn-målningarna. ”Keane är anledningen till att världen behöver konstkritiker, för att skydda världen från dessa vidrigheter”, yttrar en klichésnobbig recensent i filmen.

Med tiden tycks dock Margaret Keanes verk närmast ha blivit kult i USA. Tim Burton uppges vara en hängiven samlare. Filmen fick auktionspriserna att stiga.

Christoph Waltz gör en fascinerande obehaglig förtryckarkaraktär och Amy Adams spelar hjärtslitande trovärdigt. Men Tim Burtons yviga gester anpassade till denna amerikanska vardag känns främmande och ospännande. "Big eyes" blir ett dockhus i ett alldeles för soligt Disneyland där ojämställdhet bara framstår som en bedårande gammaldags karusellattraktion.

Mer läsning

Annons