Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Camila Astorga Díaz: En alldeles speciell vänskap

/

När vi var på fester så spände jag alltid öronen efter skrattet om jag hade tappat bort henne. Så hittade jag det alltid. Skrattet först, Carla sen. Camila Astorga Díaz skriver om en speciell vänskap.

Annons

Jag har en vän jag inte träffat på massor med år och inget får mig att känna mig så gammal som när jag inte har nog med fingrar för att kunna räkna ut hur många år sedan som det var. Men senast vi sågs slog klockorna om till 2009, vi skrek rakt ut av glädje, av hur vackert allting var, allt var fyrverkerier som speglade sig i våra blickar och vi sköljde ner allt med något krispigt kallt. Minns inte längre vad det var vi drack men det är trots allt sex och ett halvt år sedan. Jag hade massa glittersmink och hånglade med någon som jag sedan blev jättekär i, men det visste jag inte då. Jag hade precis fyllt 22 och hon var något år yngre. Vi var bästisar då, och bodde tillsammans på en gata som snirklade sig uppåt på ett ormlikt sätt uppför stadens kullar. Hon hade rummet bredvid mig och hade balkong ut mot gatan så vi brukade sitta i hennes rum och äta frukost. Eller, frukost och frukost, vi gick båda upp vid elva. Hade vi två frallor tog vi varsin, hade vi bara en delade vi den på hälften. Hon hade klara gröna ögon och nära till skratt. Då kunde man somna i varandras famnar, torka bort läppstift som hamnat utanför läppkanten, beklaga sig över familjerna hemma i Sverige.

Vi lärde känna varandra i Valparaíso, i Chiles smutsiga pärla som glimrar som mest när staden bjuder in till fest. Som mest människor är det där runt nyårsafton, hundratusentals personer dansar och dricker på gatorna, som att allt är en euforisk fantasi. En dröm som man aldrig kommer vakna upp ur. Dagarna efter nyår är staden bakfull, stora städmaskiner sopar rent gatorna från flera veckors festande och det luktar urin och fimp.

För oss som blev kvar när festen var slut knöts banden starkare. Hon hade också släktingar som flytt till Sverige, men hon blev kvar. När jag tittade henne i ögonen såg jag mig själv fast en mer chilensk version, en lättsammare och mer fartfylld variant. Någon vars skratt kunde klinga högt över alla andras. När vi var på fester så spände jag alltid öronen efter skrattet om jag hade tappat bort henne. Så hittade jag det alltid. Skrattet först, Carla sen.

Strax därefter flyttade jag tillbaks till Sverige. Och även om jag bara är 28 så kommer det här också låta ålderdomligt, men sex och ett halvt år går snabbt. Man hinner vara kär flera gånger om, flytta ihop med någon man tycker om, jobba flera år på lager och plugga en hel utbildning innan det slår en att man inte har setts på den tiden. Vi skickar hjärtan till varandra, pussar, kramar. Hon skriver muakkkk och det är exakt så det låter när man pussar någon på ett lite töntigt sätt.

Och en dag ringer det på Skype. Det är Carla. Hon är i Valparaíso. Och hon har kort hår och hennes kille sitter bredvid och äter mackor. Hon ska till Europa och hon ska gifta sig vid en sjö i schweiziska alperna och jag är bjuden och hon säger jag är i Paris i slutet på juli och jag frågar när. Precis då ska jag egentligen mellanlanda med ett plan på väg hem från Italien och jag säger Carla, jag kommer. Jag åker inte hem, jag möter upp dig. Och jag ömsom nickar och ömsom gråter när hon svarar följer du med till Toulouse, vi tar tåget dagen därpå. Och hon skickar klockslaget som tåget går och jag köper biljetten och stirrar på den som att den inte är sann. Som att det är en dröm. Men nu är jag tillräckligt vuxen för att veta att det finns drömmar man inte behöver vakna upp ur.

Mer läsning

Annons