Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det handlar i grunden om gemenskap

”Alla vill till himlen. Men det börjar i replokalen”, går att läsa i en broschyr från Folkbildningsförbundet, om all musikverksamhet som ute i vårt avlånga land bedrivs i studiecirkelform.

Annons

Ovanstående två meningar kom också mig till minnes när jag i lördags stod på Konserthuset för att avnjuta årets kavalkad av fantastiska och lokala förmågor på Local Heroes-galan.

Jag roar mig, som jag tidigare sagt, ofta med att studera hur människor tar emot priser och utnämningar, samt analysera hur och till vem de adresserar sin tacksamhet och stolthet.

Det som slog mig denna gång var, att de lyckliga som fick komma upp på scenen och ta emot den snygga statyetten i form av en mikrofon och ett gitarrhuvud, tenderade att tacka just varandra.

När det var dags att räkna upp viktiga personer och människor som hjälpt en på vägen och gjort det möjligt hamnade fokus ofta på kompisarna i bandet, medmusikanterna – det vill säga de andra vilka man tillsammans delade vinsten med.

Detta är dock inte så konstigt. Musik har en unik dragningskraft, och att få utforska sin kreativitet och skapa något nytt tillsammans med andra är en upplevelse som kan vara svår att förstå för den som inte har egen erfarenhet av detsamma. Att hitta ett eget uttryck och en gemensam röst tillsammans med andra bygger broar och relationer mellan de som får vara med om detta. Och i första stadiet kommer allt man gör till, endast av egen inspiration, vilja och drivkraft.

Detta är innan några utomstående intressen har klivit in och lagt sig i, gjort åverkan eller krav gällande. Detta är innan himlen har gjort klart vad som gäller när man är på väg att ta klivet in. Detta är när man fortfarande står med båda fötterna i replokalen.

Och om man då råkar hamna i en situation av uppmärksamhet, där andra utomstående vill ge sitt erkännande inför det man åstadkommit, ja då är det nog klart att man först och främst vill ta tillfället i akt och bara tacka ”oss och vi”. För det handlar i grunden om gemenskap.

Och det är något väldigt fint.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons