Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Di Leva på Stadsbiblioteket

/

Inför en fullsatt stadsbiblioteksaula i Gävle på torsdagskvällen talade Thomas Di Leva Magnusson om sitt liv och den självbiografi som utkom hösten 2013 och heter "Vi måste tala om allt".

Annons

Om sanningen ska fram blev det knappt alls något tal om själva boken som han skrivit tillsammans med journalisten Klas Ekman.

I stället kom kvällen att bli en mysig tillställning som det lätt kan bli tillsammans med honom, Di Leva. Den numera så folkkäre kom att berätta helt spontant om hur allt började just där, på bibblan, kanske på ett sportlov tillsammans med några kompisar från Gamla Gefle.

Under det tidiga 70-talet fanns inte så mycket att göra så kompisgänget letade efter böcker om dinosaurier. På samma hylla fanns också den Tibetanska Dödsboken och kanske var det då som denne mans fascination för yoga och meditation startade.

Berättelsen vindlar sedan vidare med att det fanns något som hette fritt valt ämne och då valde Di Leva skapande drama fast han egentligen är så blyg. Protester hörs från den medskapande publiken men som också snabbt håller med då bygdens son säger att alla håller vi upp en mask men det viktigaste det är att vara mänsklig.

I dag tycker Di Leva sig vara småborgerlig mot de vilda tonåren med Blixt Gordon-lock i pannan som rena avantgardeanarkisten.

Numera äter han frukost på bestämda tider och lämnar till dagis. Men han gör fortfarande 70 konserter per år för det är viktigt att möta människorna där de är och inte bara följa de klickkorrumperade medierna, säger han, för att i nästa andetag berömma Facebook för att vara mer demokratiskt än alla politiska partier.

Någonstans kan jag ändå ana den rejäla arbetargrabben från Gävle som tycker att mycket var bättre förr innan allt kunde köpas för pengar. Det berättas om Pillisnorks som gillades av tuffingarna i PF Commando och hur 8-kanalsstudion i Hille som då var high tech idag har blivit distanserad flerfaldigt.

Innan avrundningen av samtalet får publiken ställa frågor. En av dem är hur Di Leva kände sig av mobbingen och avståndstagandet från honom som även fanns i Gävle. Det känns stort när mannen på det lilla podiet säger att det var sådant som sporrade honom. Cityfesten 1991 och Amledo är höjdpunkterna i hemkomsterna. Di Leva ramlade visst av scenen den gången men innan sades de bevingade orden; "Ingen blir profet i sin egen hemstad men jag ska göra ett försök", nog har det lyckats Thomas!

Mer läsning

Annons