Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dokumentären gör Ljungströms musik större

/
  • Spegeln. Inför Olle Ljungströms konsert på Spegeln har På Gång sett dokumentären

Tidigare i år kom dokumentären om Olle Ljungströms liv.

Inför hans spelning på Spegeln i kväll torsdag ser På Gång om "En film om Olle Ljungström" och hittar en ny dimension i hans musik.

Annons

Det var inte en överraskning men ändå en chock för många att se vilken spillra Olle Ljungström har blivit, uppvisad i obarmhärtigt dagsljus i "En film om Olle Ljungström".

Filmaren Jacob Frössén har följt Olle Ljungström under tre svåra år. Kontrasten är slående mellan den Olle Ljungström som visas upp i gamla klipp med bandet Reeperbahn och den Olle Ljungström som lever i dag. Åren har naturligtvis gått mellan de två, men det är inte bara tiden, det är även vad han har gjort med tiden – det har varit hårda år fyllda av droger och sprit.

I början av dokumentären kikar Jacob Frössén in med kameran genom Ljungströms brevinkast. En bild som sammanfattar hela filmen: påträngande närgånget. Olle Ljungström berättar, utan försköningar, om sitt sargade inre. Det är som om han släpper taget, faller handlöst bakåt in i filmens famn.

Han har slutat att bry sig vad vi tycker om honom, om han någonsin har gjort det. Han blir glad om vi tycker om hans musik, om vi inte gör det är det honom egalt.

Olle Ljungström har, alltsedan tiden i Reeperbahn, varit en av Sveriges största musikbegåvningar, med 90-talet som glanstid då han släppte egna album där han med sin tunna, känsliga röst sjöng säregna texter. Låtar som ”Jag och min far” har blivit svenska klassiker.

I hans bumbibjörnsröst har det alltid funnits någonting distanserat, någonting spelat, har jag tyckt, men när man hör de gamla låtarna i passager mellan intervjudelarna får de en ny dimension.

Olle Ljungström pratar virrigt, associationsrikt, med många återvändsgränder men också med lika många stunder av självinsikt.

Han har inte några illusioner om att missbruket troligtvis kommer att leda till en för tidig död (han skriver under filmen in sig på ett behandlingshem i Dalarna).

Mest gripande är intervjun med hans mamma, som med ett sorgset leende konstaterar att hennes Olle alltid har varit en känslig människa, en egenskap som hon älskar, men också att den delen har gjort honom illa. Hon svarar på ett sådant sätt att hennes ord även ska passa om filmen hade blivit färdig efter hans död.

Genom att filmen mer är ett porträtt av en trasig människa än en trasig artist, hamnar den aldrig i fällan av att mytologisera den lidande konstnären. Tvärtom verkar Olle Ljungström kunna skriva musik med förbluffande, nästan nonchalant lätthet. Det är resten som är jobbigt.

Se gärna ”En film om Olle Ljungström” om inte före, så åtminstone efter konserten på Spegeln. Hans musik blir lite större av den.

Mer läsning

Annons