Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En studie i översitteri

/
  • Slynglar på brakfest visar klassamhällets mekanismer i

Arbetarklasstjejen Lauren inser för sent att hon hånglar med en överklassgrabb. Är du ”posh”?, undrar hon förvånat.
Med posh menas född rik, fostrad till översittare, i den här filmen gjord efter den hyllade brittiska scenföreställningen ”Posh” av Laura Wade.

Annons

Pjäsen sägs i sin tur ha en högst verklig förebild, en exklusiv klubb för vissa Oxford-studenter som tycker sig ha privilegiet att supa och röja och bära sig åt hur som helst mot andra. Hur blir man medlem? Tja, den som behöver fråga, är inget medlemsmaterial. Det handlar om människor predestinerade att tillhöra samhällets politiska och ekonomiska elit. De som kommer att hålla varandra om ryggen senare i livet.

”The Riot club” börjar nästan lika bekymmerlöst som en amerikansk high school-film, med en ny termin och nya elever på Oxford-universitetet. Lauren (Holliday Grainger) träffar Miles (Max Irons, son till Jeremy) som verkar vara en schyst snubbe trots sina adliga anor. Samtidigt upptas Miles i den mytiska klubben för sedeslöshet utan gränsen. Han känner sig hedrad. Och det är ju viktigt för hans framtida karriär.

Sällskapet The Riot club hyr in sig på ett lantligt värdshus (närmare Oxford är man portade) för en fylleorgie och middag tänkt att avätas enligt traditionen med en tjänstgörande avsugande kvinna under bordet. Värdshusvärden viftas bort som en slav. Och som det vaskas.

”The Riot club” är en iskall studie i herrefolksmentalitet, i ett fortfarande klassmärkt samhälle, i föraktet som ärvs. Att dramat gjorts för teatern är tydligt men inte störande. Det bärs upp av sina rollkaraktärer och skådespelarprestationer, i ett antal situationer eskalerande till vansinne.

Danska Lone Scherfig står för fin regi. I filmens laddade mänskliga frontstrider finns likheter med både Thomas Vinterbergs ”Festen” och gruppmekanismerna i Anna Odells ”Återträffen”.

Konservativa parlamentsledamöter i England avskydde ”Posh” och protesterade mot att det statliga filminstitutet skulle finansiera en filmatisering. Något att ha i åtanke, om skildringen verkar överdriven.

Och vi som tyckt att aristokratin i ”Downton Abbey” har sin charm, kan gå direkt till skamvrån efter att ha sett ”The Riot club”.

Mer läsning

Annons