Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett köttstycke för vår tid

Det är ju inte klokt egentligen. En romanfigur blir på kort tid till film inte mindre än fem gånger. Fem olika versioner. Fem olika skådespelare. Inte ens Romeo är lika populär.

Annons

Om och om igen plockas Jan Guillous gamla hjälte fram. Agenten Carl Gustaf Gilbert Hamilton måste vara den perfekta skapelsen. För en förväntad publiksuccé på bio.

Att jämföra med James Bonds olika inkarnationer haltar. James Bond fungerar ungefär som det nordkoreanska ledarskapet – det är myten som i första hand måste upprätthållas. Makten förs vidare till en arvtagare som ska förvalta riket, det vill säga hantera ett martiniglas med samma nonchalanta elegans som sin föregångare.

Men i fallet Hamilton finns inget koncept. Det handlar bara om att pressa ny must en gång till ur en actionfylld story med en hjälte som till synes har alla egenskaper som krävs för att bli dyrkad på distans: styrka, mod, skönhet, intelligens, och inte att förglömma en hemlig sorg som förlänar hans sträva yta guldkant. Den svenska agenten är principfast och rättrådig. För att det inte ska verka helylle måste han också gå över gränsen och använda illegala metoder i sitt oavlåtliga försvar av sanningen.

Ursprunget – Jan Guillous romaner med start i ”Coq Rouge” 1986 – innehåller ett visst mått av ironi. De beskriver ytterligheternas spel och huvudpersonen är övermänniskornas övermänniska. Till ädlingen Hamiltons fina karaktärsdrag hör ju även att han skänker av sina rikedomar till behövande. Inte för att vara storsint utan för att han faktiskt anser att samhällets tillgångar borde vara jämnare fördelade. Hamilton betalar alltså glatt sin skatt.

Han är en hjälte som i samma person uppfyller krigaridealet, äventyraridealet, älskaridealet, granskande reporteridealet och Robin Hood-idealet. Och hur macho greve Hamilton än är, så ser han en kvinnlig väpnad revolutionär som sin jämlike – om inte ännu vassare.

Nu informeras vi om att Hamiltons så kallade ”vänsteråsikter och aristokratiska bakgrund” har suddats bort från. Han behöver med andra ord inte reflektera över samhällets orättvisor. Han behöver förmodligen inte ägna sig åt tankearbete alls längre.

Och så råkar jag höra den nya Hamilton-filmens regissör uttala sig i en tv-intervju tillsammans med senaste nya Hamilton Mikael Persbrandt om att Persbrandts kropp ska lockat tjejerna till biograferna (underförstått att killarna kommer för att de är intresserade av vapen). Utan att skämmas säger de sådana saker. De tycker tydligen inte heller att det är någon mening att tänka. Över fördomar till exempel. Vilka åsnor.

Vad blir kvar? Vår tids Hamilton. Ett välhängt köttstycke som maktdemonstration?

Filmerna har generellt satt spänningen och gestaltens oövervinnerlighet i första rummet, inte de politiska idéerna. Fullt begripligt. Det är varje gång olika böcker ur romanserien som filmatiserats. Men för varje ny hjälteversion har Hamilton fötts på nytt, som i ett desperat försök att bli bättre, fast resultatet hittills alltid blivit sämre.

Suveränast är fortfarande Stellan Skarsgårds resning och iskalla triumf över politikerna i konstitutionsutskottet i tv-filmen ”Förhöret” (1989).

På fredag har ”I nationens intresse” premiär. Chansen att den kan konkurrera verkar liten.

Mer läsning

Annons