Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fikon och förtryck

/
  • Tre systrar tyngda av traditionerna i

Annons

Under det stora fikonträdet rullas en familjehistoria upp. Herr Hassan är död. Nu samlas släkt och tjänare till ett sista farväl, i ett palatsliknande hus vars vita väggar reflekterar solen och tunna gardiner fladdrar medan tjänstefolket serverar mynta-te på silverbricka.

Herr Hassan var en högt respekterad man i Tanger. Men yngsta dotter Sofia har sett igenom hans patriarkaliska styre.

”Ett hus i Marocko” utspelar sig under en tre dagars begravning. Änkan snyftar, vuxna barn återvänder med sina respektive. Ritualer varvas med syskonbråk och avslöjade familjehemligheter, i en marockansk version av franska filmers stormiga söndagsmiddagar eller motsvarande på Woody Allens Manhattan.

Miljöerna är tjusigt turistiska och Hassans hushåll lever i rikedom. På ytan kan alla tyckas ha ett gott och fritt liv. Så regissören Laïla Marrakchi lurar oss med igenkänning, innan hon smyger in sina bilder av kvinnornas underordnade ställning. Det är effektivt och subtilt.

Och den döda makthavaren är fortfarande högst närvarande. Patriarken vandrar runt det greniga fikonsläktträd han en gång planterat, som en godmodig vålnad. Spelad av ingen annan än en legendarisk 82-åring. Med ”exceptionell” medverkan av Omar Sharif förkunnar förtexten.

Veteranen tillför onekligen en avslappnad charm. Det är gott om trivsam värme, humor och såpasentimentalitet i ”Ett hus i Marocko”.

Men bakom det lättviktiga finns som sagt vass ironi. Laïla Marrakchi (även manusförfattare) sticker träffsäkert med nålen. Som när det i förbigående avslöjas att Sofia som upproriskt flyttat till USA för att bli firad filmskådespelare, endast får skurkroller som arabisk terrorist.

Mer läsning

Annons