Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

FILM: "Dö, James, dö" – recensenten sågar nya Bond-filmen "Spectre"

/
  • Daniel Craig som en hjälte som det är dags att officiellt dödförklara.

Annons

Bond, James Bond. Mannen som har en blöt fläck för sportiga bilar, skräddarsydda kostymer, martinidrinkar och damer – i den ordningen. På bio är han efter över 50 år så mycket historia att filmerna refererar till Proust, till Freud, och till tidigare Bondfilmer som om de vore mästerverk.

LÄS MER: KRÖNIKA: Dags för en kvinna i rollen som Bond

Men låt oss vara realistiska. Den brittiska gentlemanna-agenten har aldrig haft något att säga om någon annan än sig själv. Han har bara bytt utseende, motspelare, årsmodeller och glimt i ögat. Även om Daniel Craig som hjälte i den senaste omgången återinförde ett skarpskuret allvar; psyket har trots allt blivit skadat efter yrkeslivet som statlig yrkesmördare.

”Spectre” anspelar liksom föregångaren ”Skyfall” på det förflutna, och gamla skurkar repriseras. Tidsenlig yttre handling är hotet från ett globalt övervakningssamhälle. Till och med nationernas säkerhetstjänster vill samordna sina spionögon. Den värsta konsekvensen av det är naturligtvis att James Bonds hemliga avdelning måste läggas ned för gott. Man kan nog tänka sig värre saker. Men det är som sagt väldigt självcentrerade filmer.

LÄS OCKSÅ: QUIZ - hur mycket kan du om James Bond?

Inget fel på agentkonceptet som sådant. Se, Mission Impossible fungerar ju fortfarande utmärkt. Allt vore väl gott och väl med ”Spectre” om den vore underhållande. Spännande eller rolig, vilket som skulle duga. Så vi uthärdar barnsliga biljakter och bombastiska brandexplosioner. Men inget händer.

”Spectre” försöker inte ens ge annat än känslan av utdragen bondsk begravningsritual. Inledningens actionsekvens tar mycket riktigt plats under De Dödas dag i Mexiko City, i ett festivalmyller av dödsbleka masker och skelett.

Det dammar vidare under en tågresa genom nordafrikanska öknen. Det dammar när Bondfilmernas klassiska tekniska finesser ägnas en ironisk axelryckning istället för kreativ ansträngning. Det dammar när kurvig ung kvinna i aftonklänning ska först se snygg ut med pistol innan hon därefter snabbt återinpassas i offermallen; ”jag är rädd, James…”.

LÄS MER: "Spectre" blir Sam Mendes sista Bond-film

Männen, Q, C och M, är till skillnad från kvinnorna intressanta personligheter (bästa rolltolkning gör Andrew Scott). Tjejer ingår i modellen som dekorativa sängkammarobjekt, Naomie Harris Moneypenny knappt undantagen. Den här gången får ingen av dem ens hjärna till att vara ondskefull. ”Spectre” har för övrigt en ovanligt affekterad sensuell ton, den sätts redan med vinjettens slingrande bläckfiskarmar kring nakna kroppar.

Men det Bond-filmerna älskar är som sagt endast sig själva. Vilket liksom legitimerar dem att vara stenålders på alla områden, de behöver enbart hänvisa tillbaka till tidigare äventyr för att verka smarta.

Vilket ”Spectre” naturligtvis inte är. Den är trams. Den gör mig less. Den gör mig arg därför att den kommer undan med ett manus som klottrats i kanten på budgetkalkylen.

Mer läsning

Annons