Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

3D:n inte så märkvärdig

/

Knappt har klockan hunnit klämta 2012 förrän filmbolagen skickar ut ett gäng nygamla biosuccéer i uppfräschad form.

Annons

"Titanic", "Star wars" och "Lejonkungen" kommer alla under året och den sistnämnda är först ut.

Undertecknad var i tonåren när filmen kom 1994 och den var inte oäven då. Snarare tvärtom. Och filmen är en Disneyklassiker för många och småglinen på pressvisningen kan varenda ord i "Hakuna matata".

För den som inte sett filmen: Det råder högtidlig stämning i Lejonriket när lille Simba föds, och hans föräldrar och alla djurinvånare är mäkta stolta. En dag ska ha tassa i sin majestätiske pappa Mustafas fotspår och bli kung. Men inte om Scar, Mufasas lömske bror, får bestämma. En dag blir vänds Simbas lyckliga barndom till en tragedi när den mäktige Mufasa plötsligt är borta och Scar tar över tronen. Simba tvingas leva i exil, men återvänder för att försöka ta tillbaka tronen från sin onde farbror.

Bland höjdpunkterna i den svenska versionen måste man förstås fortfarande lyfta fram Peter Rangmar och Jan Rippe från After Shave som Simon och Pumbaa. Och förstås Rikard Wolff som är briljant som den diaboliske Scar.

Men själva moroten, 3D-effekten, är överlag en besvikelse. Den är mycket effektfull i ett par, tre scener, men i en tid där de makalösa Pixar-skapelserna avlöser varandra är vi bortskämda, och att Simba står ut lite från duken känns inte längre som en sensation. Mer måste till.

Som film och föregångare betraktad är "Lejonkungen" dock fortfarande smått fantastisk med sitt soundtrack, sina karaktärer och rörande story.

Mer läsning

Annons