Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alfredson kan vi lita på

/
  • Mr Smiley utan ett leende. Gary Oldman är strålande som den avskedade underrättelsemannen som får utreda sina forna kolleger.

Annons

Det går inte att lita på nån.

Det slår chefen för den brittiska underrättelsetjänsten fast alldeles i början av Tomas Alfredsons filmatisering av John le Carrés roman ”Tinker, tailor, soldier, spy” (boken heter ”Mullvaden” på svenska). Tiden är mitt i kalla kriget och ingen är att lita på, inte ens de egna. Chefen misstänker att det finns en mullvad, en dubbbelspion, högst upp i det innersta av underrättelsetjänsten, eller cirkusen som den kallas med den egna jargongen.

Men ett försök att avslöja mullvaden leder till att en agent blir skjuten i Budapest och chefen, liksom hans närmaste man George Smiley får kicken. Få tror att det finns en mullvad, men när misstanken når ansvarige ministern låter han ändå George Smiley högst diskret utreda sina forna kolleger.

Detta är mil från superavancerad teknik, biljakter och skurkar med långhåriga katter i knät à la Bond-film. Och ändå är det oupphörligen spännande.

Alfredson målar i murriga toner och låter Gary Oldman som Smiley högst sällan säga nånting, i stället är det hans stängda ansikte, blicken som hela tiden iakttar, som talar.

Det kalla kriget stod mellan två tydliga motpoler men i ”Tinker, tailor, soldier, spy” är det inte så enkelt. Folk väljer sida, sviker sina ideal, väljer andra sidan för att sen komma tillbaka.

Och i George Smileys ansikte syns desillusionen. De goda är inte längre enbart goda. Det går inte att lita på nån, men i stället för att måla med paranoia och högpuls-intrig, är det alltså besvikelsen som framstår som allra tydligast. Att jaga sina forna kolleger inger ingen känsla av triumf, ingen hämndlystenhet utan bara detta sorgliga.

Det är bitvis rätt avancerat att hänga med för den som är van vid linjära berättelser med tydliga fiender (hej Bond) men det gör just inget.

Det är så dramatiskt i sin lågmäldhet att man sitter fängslad hela tiden. ”Tinker, tailor, soldier, spy” är helt enkelt väldigt väldigt bra.

Världen ligger framför Tomas Alfredsons fötter. Det kan vi i varje fall lita på.

Mer läsning

Annons