Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla vill ha en egen filmfranchise

/
  • En filmfranchise är nöjesindustrins McDonalds, en paketerad produkt som ger publiken exakt vad den förväntar sig, ett slags flottig trygghet. Här från sommarens ”Transformers”-film.
  • POTTER. Harry Potters framgångar visar att den som kan skapa en framgångsrik filmfranchise har sin lycka gjord.
  • STAR WARS. Darth Vader och Chewbacca – två karaktärer i George Lucas stilbildande franchise ”Star wars”.
  • STAR WARS. Darth Vader och Chewbacca – två karaktärer i George Lucas stilbildande franchise ”Star wars”.
  • GI JOE. Dennis Quaid som General Hawk i ”GI Joe: The Rise of Cobra.”
  • POTTER. Harry Potters framgångar visar att den som kan skapa en framgångsrik filmfranchise har sin lycka gjord.

Nya filmen ”GI Joe – The rise of Cobra” försöker muta in en del av filmvärldens guldgruva: Franchisen. Men det är få förunnat att kunna bygga en miljardfranchise i nöjesvärlden.

Annons

På Gång hjälper till att räkna ut filmfranchisens Midas-formel.

En ny filmfranchise är redo att gå ut i världen, på darriga ben, och i biografernas popcornmörker möta sitt öde.

Men förstås, en filmfranchise har inte Bambi-darriga ben, sådant är för debuterande indieregissörer. En filmfranchise kommer till världen mullrande, exploderande, med självförtroende, superkrafter och en marknadsföringsmaskin vars muskulatur kan brotta ner Arnold.

Nu är det ”GI Joe – The rise of Cobra” som försöker Pacman-äta sig in i franchise-kakan, en film som baseras på klassiska leksaker från Hasbro, i kärt minne för alla som lämnade blöjstadiet på 80-talet. Att ta en del av franchise-marknaden är emellertid inte en barnlek. Belöningarna är enorma, men riskerna, vid ett misslyckande att nå sin målgrupp, kan bli katastrofala.

Ni kanske undrar vad en franchise är? En filmfranchise är nöjesindustrins McDonalds, en paketerad produkt som ger publiken exakt vad den förväntar sig, ett slags flottig trygghet. De baseras på en ofta redan känd kulturell ikon – i det här fallet, GI Joe-figurerna – som garanterar en redan inbyggd publik. Filmer i en franchise kommer aldrig ensamma. Först ettan, sedan uppföljaren, kanske en trilogi, därefter en ”prequel” (som utspelar sig före ettan, tänk de senaste ”Star Wars”-filmerna), och till detta kommer t-tröjorna, godiset, soundtracket, tv-spelen, leksakerna...

I fallet ”GI Joe”, liksom ”Transformers” tidigare i sommar, är det leksaker som ger upphov till en film, som i sin tur ger en ursäkt att plastspotta ur sig ännu mer leksaker.

– Det finns ingenting som är en säker hit i Hollywood, säger kritikern Leonard Maltin till tidskriften Forbes. Men en franchise är så säker på en hit man kan vara.

En lista på kända franchise: Harry Potter, Star Wars, Indiana Jones, James Bond, Spiderman, Superman, Shrek, Batman...

Om inte den första, så åtminstone en av de första franchisen, var Sherlock Holmes, som har bäring än i idag, och visade sig ha en kraft som var starkare än författaren Arthur Conan Doyle, som mer eller mindre mot sin vilja fick återuppliva den skarpsinnige detektiven.

Filmskribenten Edward Jay Epstein härleder dock franchisens Midas-formel, som han kallar den guldskapande touch som kan bygga ett miljardimperium på en rymdskeppsfarande jättehund och en bullfrisyr, till Walt Disney, som singlade ner silverkorn med spöet och sjösatte Snövit 1937.

Midas-formeln är lynnig och undflyende, men vissa delar går att urskilja, ett slags franchise-skola som ser ut ungefär på följande sätt:

En ung protagonist, en vanlig yngling som visar sig vara extraordinär, är en bra start, vilket Harry Potters och Luke Skywalkers hyperspace-framfart i populärkulturen visar.

Att just de två spelades av okända nollor är en del av Midas-formeln; i en franchise är konceptet stjärnan, inte skådespelarna (som bara kan plocka ut storkovan om en uppföljare kräver deras närvaro).

En trovärdig, konstnärligt mogen handling är ingenting som man behöver svettas mycket över. I en franchise är en story bara ett skelett att drapera spektakel över. Franchise är mer fyrverkeri än vad det är Shakespeare.

En enkel, mytisk saga – det man brukar kalla ”hjältens väg” – slår alltid psykologiskt finlir, som kan lämpas över på tv-kanalen HBO, som har hittat sin egen Midas-formel för att gräva guld i hjärnans grå massa.

En redan existerande superhjälte har visat sig vara en bra aktie att satsa på. Men superhjältarna är som olja, en sinande energikälla. Alla stora är redan inmutade.

Som nättidningen Slate skriver: ”Utrymmet på lekplatsen är begränsat genom få lediga premiärhelger på biograferna, av redan etablerade franchise och av brist på hyllutrymme på stormarknader.”

En superhjälte är inte nödvändig, huvudsaken är att man fångar en redan existerande publik, parasiterar på ett redan etablerat varumärke. Om man dessutom kan vrida på nostalgi-kranen – bingo! ”Indiana Jones” återkomst är ett exempel. Det är väl bara en tidsfråga innan vi får se nostalgibomben He-Man och Barbie, ridande på en My Little Pony, som löser mysteriet med Rubiks kub, och när allt ser som mörkast ut kommer Smurfarna till undsättning.

Nåväl, även nya franchise går att skapa, även om det kräver mer arbete. En gyllene regel är att det krävs att pengar spenderas för att tjäna pengar, och med en tillräckligt aggressiv marknadsföring går det att ta genvägen förbi kritiker och publikens rädsla för det okända. En totalsiffra på hur mycket en sådan här film kan kosta är 300 miljoner dollar. En flopp kan för en studio bli ett bungyjump med för tung last.

Någonting som har blivit populärt under senare år är att omstarta en franchise, radera hårddisken och börja om på nytt. Mest lyckad har kanske ”Batman begins” varit, som tar Tim Burtons stiliserat gotiska franchise – som urartate med bröstvårtor på Batman-dräkten – och gör det skitigare, mer realistiskt. Även James Bond följer denna formel, när Daniel Craigs stenansikte för evigt raderar Roger Moores ironiska mungipsleende.

Lika viktigt i Midas-formeln är den negativa delen, vad man inte ska göra. Sajten Firstshowing.net listar några låt-bli-punkter, som att inte göra uppföljare i 3D, inte göra sequels direkt till dvd när marknaden sviktar, inte ändra franchisens huvudkaraktär med mera.

I denna era av tjattrande nätnörderi kan man till listan tillägga: reta inte upp fansen, i synnerhet inte om de dricker Jolt-cola. Ett nät av negativism la sig tidigt över ”GI Joe”, kanske för att regissören Stephen Sommers sa saker som: ”Jag har ingenting att göra med hatare på nätet. Alla i Hollywood skakar bara på huvudet åt dem.”

Slutet sist. Ett lyckligt slut är bra, men inte nödvändigt, och absolut inte lika viktigt som det öppna slutet. Superskurkens hand som olycksbådande sträcker sig upp från den stenhög hjälten har krossat honom under. I en framgångsrik franchise finns inte något slut, ett slut strider mot dess raison d’etre.

En filmfranchise slutar först när publiken köar för en annan film, t-tröjorna bleknar och leksakerna står osålda på hyllorna.

Mer läsning

Annons