Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anfäkta och anamma – vilket härligt äventyr

/

Steven Spielberg liksom utmanar Tintins hardcorefans inledningsvis i ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”, när regissören låter Hergés klassiska journalisthjälte bli porträtterad av en karikatyrtecknare på en loppmarknad.

Annons

Bilden visar den Tintin vi känner och älskar. Men bakom karikatyren finns här en ny Tintin, med mer mänskliga drag, om än inte människa till fullo utan blott en motion capture-figur.

Vem är då den ”riktiga” Tintin? Nämnda fans har, vissa av dem åtminstone, förgrymmats, men jag har en känsla att de bara hade accepterat att personligen konsulteras om hur Hergés värld bör se ut.

Hergé själv gav Steven Spielberg filmrättigheterna före sin död, och först nu cashar Spielberg in arvet. Han plockar de godaste chokladbitarna ur asken genom att mixa de bästa seriealbumen till en enda berättelse.

Tintins modell av fartyget Enhörningen stjäls, och reportern sniffar sig till en bra story med en skatt som hägrar på havets botten, men hans liv är snart i fara och guldet långt borta när han kidnappas och förs ut med ett fartyg till havs. Där möter han den alkoholiserade kapten Haddock, vars förfader har lagt ut ledtrådar till skatten. Tillsammans tar de upp kampen för att hitta skatten först – och för att rädda sina egna skinn.

Mina känslor för Tintin är varma men inte fanatiska, och jag faller snabbt för Spielbergs uppdatering, mer för vissa aspekter (en härligt aggressiv Milou) än för andra (Dupontarna är roligare i seriealbumen). På avstånd fungerar animationen utmärkt, på närmare håll får den något artificiellt över sig, som om smält plast hällts över ansikten och stelnat till masker. Potatisnäsorna är en rolig länk mellan det tecknade och den moderna animationen.

Inledningens makliga tempo är bättre än slutets flåsiga jakt, men i stort har Spielberg gjort ett härligt äventyr, samtidigt som han har bevarat det viktigaste från Hergé – Tintins idealism och renskrubbade präktighet ter sig självklar och inte påfrestande. Men jag tror att barn som ser filmen först för att därefter upptäcka seriealbumen snuvas på en första-gång-upplevelse som jag önskar att jag fick igen. Anfäkta och anamma, ta det i rätt ordning!

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons