Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Apornas planet – (R)evolution vill vara lite av en actionfilm

/

Annons

Det är möjligt att man som Gävlebo, med Furuviksparken ett banankast bort, ömmar lite extra för schimpanser eller apor i största allmänhet, vad vet jag.

Men jag har grymt svårt att värja mig mot de där håriga, storögda varelserna som spelar huvudrollen i ”Apornas planet: (R)evolution”. Vill kanske inte ta hem och gulla med dem, men gärna ha nån hängande i ett träd utanför fönstret ibland.

Att det är just apor som i slutet av filmen faktiskt gör revolt och tar över, inte planeten men väl ett litet hörn av den, gör att man liksom inte kan tycka att det är så förfärligt ändå. Värre vore det med hightechmarsgubbar, om ni förstår. Inte fullt lika söta.

Men ”Apornas planet: (R)evolution” är heller inte en actionfilm, det spelar förstås också in.

I stället handlar den om hur babyapan Caesar föds på ett laboratorium där hans mamma varit utsatt för ett test av läkemedel mot Alzheimers, hur han tas om hand om av forskaren som tagit fram läkemedlet och hur denne upptäcker att han är en väldigt intelligent apa, långt smartare än människobarn i samma ålder. Forskaren, Will, har en Alzeheimersjuk pappa som han, förstås, strävar efter att bota. Caesar växer upp och hamnar i trubbel, kan man säga. Och misshandlas av samhället.

Så ”Apornas planet: (R)evolution” är snarare ett uppväxtdrama, med en schimpans – snyggt animerad och fint performance capture-spelad av Andy Serkis – i huvudrollen.

Och det funkar. Sådär.

Det är alls inget fel på schimpanserna, som sagt. Men eftersom ”Apornas planet: (R)evolution” nog helst vill vara lite av en actionfilm slarvas det som filmen faktiskt egentligen handlar om – både nämnda uppväxt men förstås också naturvetenskapen kontra humanioran – bort och berättas utan större engagemang, trots att större delen av filmen handlar om just det. Revolutionen kommer först på slutet.

Men aporna är fint gjorda.

Mer läsning

Annons