Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arn - Riket vid vägens slut

/
  • Hjälp. Tempelriddaren Arns böner besvaras inte. Joakim Nättergvist är fortfarande en lika torr och ocharmig hjälte.

Arn - Riket vid vägens slut
Regi: Peter Flinth

Med: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Stellan Skarsgård, Morgan Alling, Gustaf Skarsgård

Filmstaden, Gävle

Annons

Arn svingar tempelriddarsvärdet igen och det är okej. Det är till och med lite mer okej än förra gången. 

All krånglig introduktion klarades av i ettan. Man vet på ett ungefär vilken skäggig gubbe som hör till vilket lag (läs ätt). Film nummer två kan därmed ägna sig åt att berätta en riktig historia. Kärlekssagan om Arn Magnusson och Cecilia Algotsdotter. Som samtidigt sägs vara sagan om början till konungariket Sverige.

Handlingen växelklipper mellan 1180-talets Västra Götaland där Cecilia sitter inspärrad i sitt kloster, och ett fjärran österland där Arn kämpar inte så mycket mot sarascener som mot västerländska chefsidioter.

Det är öknens brännande sol mot Vätterns svala vågor. Oerhört effektivt.

Arn och Cecilia återförenas sedan efter åratals trånande och sätter bo (ingen spoiler; alla har väl antingen läst romanförlagan eller sett trailern).

Men den inhemska götalandspolitiken återstår att lösa. Anledning att iscensätta några blodiga slag. ”Riket vid vägens slut” är romantik, gästabud och slagsmål i lagom proportioner.

Som medeltidsskildring är filmerna också rätt trovärdiga (jag fattar egentligen inte att jag skriver det här). Men faktiskt, man fnissar nästan aldrig. Utom när Arn och Cecilia hånglar på ängen.

Jag tänker nästan hela tiden på hur det skulle varit om Arn-filmerna sluppit Joakim Nätterqvist i huvudrollen. Den mannen saknar all utstrålning. Vi kräver inte Jude Law, inte nödvändigtvis, vilken småcharmig brittisk andraklassskådis som helst hade dugt.

Nätterqvist spelas till och med ut av bifiguren Harald, en småfet norsk stridstupp som bara tänker på ”öl, öl, öl”.

Tyckte förresten att jag skymtade Roland, en av bågskyttestatisterna från Gävle, i stridsvimlet. Men jag kan förstås ha sett fel.

Sofia Helin har fått en bra replik. Om Arn inte kommer tillbaka ”då tar jag ingen man”, säger hennes Cecilia kaxigt. I övrigt sköter Helin absolut jobbet att ha stora rådjursögon. Mest övertygar Stellan Skarsgård som burdus Birger Brosa.

Nej, det är inget särskilt fel med ”Riket vid vägens slut” förutom att den har Jocke i stället för en riktig hjälte.

Undrar vad det kan bero på att man hör så lite talas om Arn-filmernas stora internationella lansering numera?

Mer läsning

Annons