Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biorecension: "Annie"

/
  • I ett tillkämpat glatt ögonblick brister Jamie Foxx, Quvenzhane Wallis och Rose Byrne ut i sång i den tveksamt glättiga musikalen
  • Meningen är att Cameron Diaz ska vara rolig i rollen som den bittra fosterhemsföreståndarinnan Miss Hannigan. Men hon spelar över på ett plågsamt vis, vilket inte hjälper det ganska skakiga musikaldramat

Det fina med "Annie" har alltid varit det starkt optimistiska budskapet som summeras i hitlåten "Tomorrow". I den här versionen känns Annie dock mer som en käck robot än som en överlevare.

Annons

Det fina med "Annie" har alltid varit det starkt optimistiska budskapet som summeras i hitlåten "Tomorrow": Hur illa det än är går det att bita ihop och hoppas på en bättre dag i morgon. I den här versionen känns Annie dock mer som en käck robot än som en överlevare.

Grunden i den klassiska musikalen borde vara tacksamt stoff för filmskapare som vill göra medryckande, festlig och lagom tårdrypande musikalisk dramatik. I det här försöket har man framgångsrikt moderniserat handlingen och bytt den gamla rödhåriga Annie mot en svart och charmig unge. Men i övrigt misslyckas man med det mesta.

Quvenzhané Wallis befinner sig i "Annie" på exakt motsatt del av barnskådespelskalan som när hon slog igenom i den drömskt dystopiska lågbudget-pärlan "Beasts of the southern wild". Då krossade hon allt motstånd i sin fina skildring av det 6-åriga kraftpaketet Hushpuppy. Nu blir hennes Annie en snudd på outhärdlig käck robot.

Hennes talang är fortfarande uppenbar. Men musikal på film är en knepig genre och det är ett misslyckande att skaparna bakom "Annie" inte vågar tillåta en enda genuin känsla. Båda filmerna handlar ju om ensamma barn som vill finna en förälder, en trygg hamn och kärlek, vilket borde få kännas även inom ett glatt musikaluniversum.

Wallis klarar sig dock hyggligt i jämförelse med Cameron Diaz, som är direkt plågsam i rollen som den elaka fosterhemsföreståndaren Miss Hannigan. Hon är en bitter, försupen wannabe-sångerska som hade lite flax på 90-talet. Rollen påminner om hennes mardrömslärare i "Bad teacher" med skillnaden att hon var rolig i den och bara halkar in i överspel här.

Framförallt misslyckas filmen med att skapa magi kring alla sång- och dansnummer. Exempelvis "It's the hardknock life" och ovan nämnda "Tomorrow" är välkända, älskade låtar som borde berika en film men här känns det bara obekvämt så fort det ska bristas ut i sång.

Några komiska inslag lyckas dock, Jamie Foxx får till det ibland i rollen som den rike men ensamme affärsmagnaten och framförallt finns en ungdomsfilmsparodi som innehåller en överdramatisk fiskmänniska. Den hade man velat se mer av.

Mer läsning

Annons