Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biorecension: Insidious: Chapter 3

/
  • Dermot Mulroney och Stefanie Scott i skräckisen
  • Stefanie Scott spelar den besatta Quinn Brenner i

Skräckis som stundtals blir parodisk.

Annons

Att det finns bra skräckfilmer som både roar och skrämmer på samma gång är bevisat. "Insidious: Chapter 3" gör ett gott försök att nå dit.

Stundtals är det parodiskt. De muffinsätande spökjägarna som egentligen aldrig har sett ett spöke, demonen som blir förolämpad och klappar händerna sarkastiskt. Man får förutsätta att det är inslag som kastats in för att lätta upp. Annars har man naturligtvis misslyckats totalt, det är svårt att bli rädd för en sarkastisk demon som applåderar lite slött.

Men allt som oftast vilar filmen på skrämsel i form av plötsliga utfall och effekter som gör att man hoppar till i biostolen. Faktum är att det sker så ofta _ spöken som dyker upp från ingenstans, onda väsen som tar snabba strypgrepp, andar som häftigt kastar sig fram från mörka vrår _ att man är fysiskt utmattad när eftertexterna börjar rulla.

Intellektuellt utmattad blir man däremot aldrig eftersom handlingen är ett hafsigt hopkok med en tunn story och lite lösa trådar som aldrig plockas upp. I centrum står tonårstjejen Quinn som av någon anledning blivit besatt av en ond demon och mediet Elise Rainer som motvilligt måste besöka den mörka sidan för att rädda henne. Lin Shaye är bra som medium, hon har både styrka och känslighet som bland annat manifesteras i de glansiga, rinniga ögonen och den strama munnen. Och hennes motvilja att bege sig in i den mörkaste andevärlden med fara för sitt liv är fullt förståelig, hon har egentligen lagt av med de där sakerna på grund av en dålig upplevelse en kort tid tidigare. En hel del annat är dock mindre begripligt.

Eftersom denna historia utspelas före de två tidigare filmerna får en del av obegripligheterna svar i originalen men långt ifrån alla. Quinns döda mamma, till exempel, spelar en märklig roll i det hela. Och Quinns lillebror Alex verkar märkligt oberörd av att hans storasyster är besatt av en demon. Vem demonen är förblir en gåta. En dag finns han där, han står och vinkar lite ödesmättat, och så är det med den saken. Logik är förstås inget måste i en film vars främsta syfte är att skrämma sin publik men nog hade det förhöjt upplevelsen en aning.

Mer läsning

Annons