Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biorecension: Pitch Perfect 2

/

Stämbanden är synkade och pitcharna tillbaka. Men är det en motiverad uppföljare som äntrar scen? Eller bara mer av samma noter från en typiskt svagare tvåa?
Svaret på båda frågor är ja.

Annons

Originalet var en glad överraskning. A cappella-gruppen Barden Bellas, ett tjejgäng med lika stora röstbegåvningar som vitt skilda personligheter, gav musikalkomedin ett nytt och fräscht ansikte.

Denna andra del öppnar med en för Bellorna riktigt pinsam katastrof. Mitt i ett uppträdande, med presidenten närvarande, spricker brallorna på (av sig själv kallad) Feta Amy, som visar lite mer hud än någon räknat med. Bellorna blir relegerade från framtida collegetävlingar och det ser dystert ut för gruppen. Åtminstone tills de inser: Det finns inget som kan hindra dem från att tävla i a cappella-VM i Köpenhamn.

Skämten rör sig således in på etniska och kulturella spår. Såsom Kraftwerk-liknande tyska rivaler som går under gruppnamnet Das Sound Machine. Genom två politiskt inkorrekta tävlingskommentatorer (John Michael Higgins och Elizabeth Banks, där den senare av dem också regisserat filmen) får sig även de förenta staterna en känga som ”nationen hela världen hatar”. Det blir väl jämnare så.

Putslustig rakt igenom och sångnumrena är trevlig underhållning. Storymässigt spretar det lite väl mycket och den hade inte lidit av en kortare speltid. Romanser och alternativa karriärsjakter känns mer som utfyllnad än något som tillför. Undantaget är en dråplig scen där Anna Kendrick komponerar julmusik åt veteranrapparen Snoop Dogg.

Fo shizzle my dizzle.

Ur ett fördomsfullt, manligt perspektiv är det nog lätt att avfärda filmen som en ”chick flick”. Gör inte det. Det vore att missunna dig själv och halva planeten från två mycket sevärda sångpärlor.

Eller tja, en pärla och en lite mindre polerad sådan.

Mer läsning

Annons