Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biorecension: The age of Adaline

/
  • Blake Lively i rollen som Adaline, som firar nyårsafton ännu en gång i sitt långa liv i svårsmälta men för romantiker ändå sevärda

Sevärd för romantikern.

Annons

Den vackra Adaline Bowman slutar att åldras efter en spektakulär olycka. Det låter kanske som en dröm men snart blir hennes liv lika fyllt av de komplikationer som genren "romantiskt drama med övernaturliga inslag" ständigt brottas med.

Man skulle ju kunna argumentera för att begreppet "äkta kärlek" rymmer tillräckligt mycket science fiction för att stå för sig självt. Men i en slitstark filmtradition (där Rachel McAdams oroväckande ofta dyker upp i något mer eller mindre lyckat tidsreseupplägg) pressas ibland ett gravallvarligt övernaturligt upplägg på en i övrigt ordinär kärlekshistoria.

Den här gången är det Blake Lively som axlar rollen som en kvinna vars liv förändras totalt en sen kväll då det ovanligt nog snöar i Kalifornien. Den 29-åriga änkan och småbarnsmamman Adaline Bowman kör av vägen i mitten av 30-talet och får till synes evigt liv då hennes kropp snabbt kyls ned men sedan chockstartas igen av en blixt. Eller hur det nu var. Poängen är att livet blir väldigt komplicerat när alla runt omkring åldras medan man själv utvändigt är likadan, decennium efter decennium. Adalines strategi blir att flytta och byta liv vart tionde år. Och att aldrig bli kär på riktigt. Men två gånger halkar hon dit.

Regissören Lee Toland Krieger ("Jesse and Celeste forever") har ett fint handlag med skådespelarna. Blake Lively är precis så ljuv som en kvinna uppfostrad i början av förra seklet förmodligen var och är så karismatisk att det är långa stunder räcker fint att bara titta på henne och förtränga all hål i storyn. Michiel Huisman (Khaleesis nuvarande kille i "Game of thrones") är inte heller tråkig och tillsammans har de finfin kemi vilket räddar den här filmen, som landar rätt i en knepig genre. Det är riskabelt att ta svårsmälta omvägar i tid och rum för att predika det i grunden klassiska Hollywood-budskapet: det finns ödesbestämda äkta kärlekar för oss alla. Frågan är om inte höjdpunkten i genren egentligen nåddes ungefär när Demi Moore och Patrick Swayze drejade i "Ghost"?

Mer läsning

Annons