Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags för Ellas andra genombrott?

/
  • Punkigt. Ella Lemhagens ideologi som filmskapare är fortfarande att allt är möjligt.
  • Mera film. Om tio år hoppas regissören Ella Lemhagen på att ha gjort ytterligare fyra bra filmer, inklusive
  • Senaste filmen. Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson spelar huvudrollen i Ella Lemhagens

Är Sverige moget för en romantisk komedi om två bögar och en baby - på 15 år? Det vet vi i höst, efter premiären på Ella Lemhagens "Patrik 1,5".

Annons

Vad handlar filmen om?

Hur ska den göras?

Varför ska den göras?

Tre frågor som regissören Ella Lemhagen, 42, vill ha svar på innan hon skriver under ett filmkontrakt.

Metoden gav henne en megasuccé med "Tsatsiki, morsan och polisen" 1999 men har också fått henne att tacka nej till Johnny Depp-filmer och försvinna ur rampljuset under en lång period.

Kanske är hon på väg tillbaka nu. 12 september är det premiär för hennes "Patrik 1,5", en av de svenska höstfilmer med starkast förhandssurr.

I huvudrollerna: Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson som bögarna Göran och Sven som äntligen fått klart för adoption. Men när deras son anländer har det skett ett missförstånd: I stället för Patrik, 1,5 är det Patrik, 15 som knackar på dörren.

Filmen hade smygpremiär under Pridefestivalen och intäkterna gick till välgörande ändamål. Men frågan är vad det skulle innebära om "Patrik 1,5" får stämpeln gayfilm. Är det fortfarande ett hinder för kommersiell succé eller har filmklimatet kommit längre än så.

– Min film problematiserar inte gayfrågan. Den handlar om "Ska vi ha barn eller inte?" "Leva Svenssonliv eller inte?" Det är två människor som försöker synka sina liv.

– Men det är lätt att säga det i Stockholm. En biografägare i en småstad sade "Jag tyckte om den, men... Ingen vill se en bögfilm". Men jag kan bara fixa filmen. Vad mer kan jag göra?

Samtidigt förstår hon att ämnet är kontroversiellt:

– Man kan undra vad problemet är med två män som pussas. Är det provocerande? Nu? I vår tid? Men samtidigt handlar den om två män som vill adoptera ett barn. Klart det finns ett motstånd där.

I år har det gått nio år sedan Ella Lemhagen kom från ingenstans till en bioduk nära din lillasyster med filmen "Tsatsiki, morsan och polisen". Hon var hela filmbranschens älskling och alla väntade på det stora genombrottet – varför inte en stor Hollywoodproduktion?

Ja, varför inte?

– Jag tackade nej till att göra Miramaxfilmen "Finding Neverland" som sedan filmades med Johnny Depp. Jag tyckte inte manuset var så kul, helt enkelt. Han var inte inkopplad när jag sade nej, men det hade inte spelat någon roll.

– Det enda jag är intresserad av att göra är sådant som är kul och bra. Det är inte synonymt med större budgetar och finansiärer och eventuella internationella karriärer.

När hon i dag tänker tillbaka tillbaka på "Tsatsiki"-tiden är det långt ifrån bara med glädje:

– Jag var helt utsliten efteråt. Jag jobbade med en producent som var... apjobbig. Jag tappade nästan lusten att göra film. "Om inte" som jag gjorde efteråt var inte ett steg tillbaka utan ett steg framåt. Jag ville ha tillbaka lusten.

– Nu har jag inte medvetet hållit mig undan offentligheten, men jag har heller aldrig försökt bli kändis. Jag tycker att det ligger på en bra nivå som det är. Om jag velat bli mer omskriven hade jag kanske valt större filmer.

I de första artiklarna som skrevs om Ella Lemhagen är det en vinkel som återkommer: Ella är punkregissören vars mantra för filmskapandet är "allt är möjligt". I dag har hon gnuggats genom tolv års filmindustri, men grundinställningen är densamma.

– Det vore väl hemskt om inte allt var möjligt. Men på en punkt har jag verkligen förändrats. Jag var väldigt mycket för att alla skulle få göra jättemycket film, som under franska Nya vågen, och det skulle bli jättebra. Nu har det gjorts många filmer under några år. Och tyvärr...

– En annan skillnad förresten: Jag har blivit mer selektiv. Jag säger nej. Då var det "Vad kul! Jag testar. Vi ser vad som händer!" Nu ska det vara jävligt bra för att jag ska hoppa in. Genomarbetat manus, bra produktionssätt, inte bara att alla springer omkring. Jag vill ha bra svar på mina tre frågor. Om det finns ett sådant bra svar spelar det ingen roll om jag får göra filmen med tre kompisar eller om det är ett jätteprojekt.

 

Vad gör du om tio år?

 

– Jag hoppas jag gör det jag gör nu. Jag hoppas att jag hunnit göra fyra riktigt bra filmer till, inklusive "Patrik". Den har tagit fyra år; man måste göra det på det sätt man vill, ifall det skulle bli ens sista film, ett sista adjö. Det görs så mycket dålig film. Någon måste göra bra film också. Äh, det låter ju lite kaxigt kanske. Men ändå.

Mer läsning

Annons