Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det räcker inte med ett vackert ansikte

/

Det finns ögonblick i den brittiska komedin ”Tamara Drewe” som är fina.

Annons

Som till exempel när den bästsäljande författarens hustru upptäcker, för vilken gång i ordningen vet man inte, att hennes make är otrogen och tafatt tröstas av en annan, inte alls säljande, författare som bor på parets författar-retreat, skakar av sig trösten men börjar sen gråta för att hon trampar i kaksmeten som hon har tappat på golvet.

Eller roliga, som när byns uttråkade tonåring som ställt till med en massa ofog som fått långtgående konsekvenser för flera i byn, äntligen får rockstjärnan hon åtrår att hålla om henne, han står och gråter och hon passar på att mima till sin kompis att hon ska fota och poserar sen på alla möjliga vis.

Men det finns också gott om scener där huvudpersonen, journalisten Tamara Drewe som återvänder till barndomsbyn med opererad näsa, klättar över stängsel i små jeansshorts och liknande. Författarna, de manliga, dreglar, alltiallot och tillika Tamaras pojkvän från förr dreglar, rockstjärnan dreglar, korna dreglar (fast av andra orsaker kanske).

Problemet med ”Tamara Drewe”, som för övrigt bygger på en serieroman som i sin tur löst bygger på en berättelse av Thomas Hardy, är nu inte själva dreglandet (även om det är lite tröttsamt).

Problemet är att Tamara Drewe är helt platt, liksom utan andra egenskaper än en opererad näsa och skönhet i största allmänhet.

Personerna runtomkring har mera liv. Men är genomgående rätt osympatiska.
Alltihop är inramat av den mest bedårande engelska landsbygd och visst blir man charmad av de pittoreska omgivningarna.

Men människorna däri lämnar en relativt oberörd, utom i de där korta ögonblicken.

Mer läsning

Annons