Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det sagolika möter hård realism

/

Vid första anblick ser "Prinsessan Mononoke" ut som vilken som helst av alla de skrikiga japanskanimerade dussinfilmer i barnkanalernas aldrig sinande utbud.

Annons

Speciellt eftersom den har hela 14 år på nacken och därmed inte ligger i framkant rent visuellt. Men bara några minuter in i detta äventyr fälls repliken "Att leva är att lida" och då blir det alldeles uppenbart att innehållet är något helt annat. "Prinsessan Mononoke" är signerad Studio Ghibli, där Hayao Miyazaki är en av de egensinniga genierna. "Ponyo på klippan vid havet" (2008) är hans senaste lilla mästerverk, kanske är han mest känd för Oscarvinnaren "Spirited away" (2001). Här möter vi prinsen Ashitaka, som i en kamp med en vildsvinsgud blir smittad av en förbannelse. För att finna ett botemedel beger han sig in i skogen och hamnar i ett krig mellan människor och djurgudar. Han träffar prinsessan Mononoke, som lever med vargarna och har tagit parti för djuren. Det är alltså välkända Studio Ghibli-teman. En mastig story med miljöbudskap, vackra skogsmiljöer med både otäcka och gulliga andar och väsen. Det sagolika ställs i kontrast mot hård realism, som de före detta prostituerade kvinnorna som räddats ur träsket till en vapenfabrik. Alla karaktärer är komplexa, allt annat än svartvitt onda eller goda och könsrollerna är spännande oklyschiga. Paradoxalt nog känns den här filmen mer fräsch än det mesta som produceras i dag. Det finns mycket att glädjas över men för att förbli våldsamt entusiastisk i över två timmar måste man nog vara en inbiten Miyazaki-älskare.

Mer läsning

Annons