Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Detta har vi sett förut

/
  • Från fronten. Soldatupplevelsen står i centrum i
  • För mycket testosteron. Modiga marinsoldater är hjältar i

Historien känns igen: onda rymdvarelser attackerar jorden med ambitionen att utplåna alla dess invånare.

Annons

Bomber faller över planetens storstäder, människor flyr i panik från slemmiga utomjordingar med högteknologiska vapen och jordens undergång närmar sig snabbare än någon kan säga "apokalyps".

Allt detta har vi sett förut. Men det som särskiljer "World invasion: Battle Los Angeles" från filmer som "Independence day" och "War of the worlds" är det renodlade soldatperspektivet. Här bjuds inga bilder på USA:s president som vankar fram och tillbaka genom regeringsflygplanet, inga vetenskapsmän som febrilt försöker hitta en bakterie som ska slå ut besökarnas immunförsvar – bara soldater på marken, vid frontlinjen.

Aaron Eckhardt gör rollen som en ärrad marinsoldat, som precis har ansökt om att få lämna armén. När jorden anfalls sugs han tillbaka in och slängs ut i centrala Los Angeles tillsammans med en grupp yngre förmågor. Deras uppdrag är att evakuera en grupp civila undan ett massivt bombanfall, men fienden de möter är långt mer överlägsen än de hade kunnat tänka sig.

Trots sina storslagna specialeffekter känns filmen ofta klaustrofobisk när soldaterna försöker navigera sig i en sönderbombad stad. Rök och bråte gör det omöjligt att avgöra var och när fienden kommer att anfalla härnäst. Stilmässigt påminner den om de senaste årens försök att skildra soldatlivet i Irak och Afghanistan på ett mindre schablonmässigt sätt, som i tv-serien "Generation kill". Här finns ingen glamour i krigandet, bara kaos, smuts och blod.

Tyvärr räcker inte det här nytänkandet till för att göra "World invasion: Battle Los Angeles" till en bra och angelägen film. Av naturliga skäl finns här ingen plats för diskussionen om krig är rätt eller fel (det var utomjordingarna som började) eller om fienden har ett människovärde (de är ju fula rymdskurkar) – frågor som hade betydelse i Afghanistan- och Irakskildringarna. Dessutom bubblar filmen över av testosteron och krigssvärmeri. Det skjuts, tjoas och utbyts klyschor av typen "marins don't quit". I en särskilt rysansvärd scen vänder sig en av soldaterna till en liten pojke som precis har förlorat sin pappa och säger: "det är okej att gråta". Generöst. När han dessutom envisas med att kalla ungen för "min lilla marinsoldat" blir det stridspittspekoral av alltihop.

Mer läsning

Annons