Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmare straffas i kitschig film

/

Annons

Jag är glad att Angel, filmens vidriga huvudperson, får ett slag över ansiktet redan tidigt i berättelsen. Annars hade jag suttit och väntat på det hela filmen.

Angel växer upp i ett grått edwardianskt England, men i sin fantasi är hon färgrikare, någon annan än en dotter till en handlare.

Hon skriver romaner med hysteriskt överlastad prosa, och en förläggare tar sig an henne och gör en succé av den parfymerade dyngan trots – eller tack vare – hennes bristfälliga smak (om hon hade levt i Sverige anno 1998 hade hon börjat skriva deckare och blivit tillsammans med ”Robinson”-Martin).

Angel är bortskämd, egoistisk, världsfrånvänd. Inte ens när hennes liv börjar glida utför, med en man som hänger sig och böcker som faller i glömska, går det att känna med henne.

På många sätt ogillar jag ”Hennes envisa hjärta”, men det finns någonting som drar i den, bortom den yttre melodramhandlingen. En fråga – vad vill Francois Ozon med det här? Han har tidigare inte visat sig vara främmande för kitsch med karikatyrer av känslor, och av detta är filmen till brädden fylld. Men om man bara ser detta går någonting förbi. Vad, exakt, vet jag inte, men det är någonting.

Det som slår en är hur straffad drömmaren Angel blir.

Vanligtvis porträtteras världsfrånvända drömmare i ljusa toner inom konsten, till ingens förvåning – konstnärer är drömmare själva. Men Ozon låter hennes världsfrånvändhet bli provocerande, nästan grotesk, helt utan försonande drag. Är det ett konstnärligt självhat?

”Hennes envisa hjärta” väcker frågor som till viss del skyms av de glansiga tygerna och de svulstiga orden. Om det sedan är frågor värda att fundera på, än mindre att offra ett par timmar på, är en annan sak.

Mer läsning

Annons