Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En befrielse att han lämnat konspirationerna

/

Annons

”Arkiv X” hade två saker som drog publik: ett fängslande, med tiden alltmer förvirrat, nät av konspirationer, och en kärlek-på-jobbet-historia med utomjordiska förhinder.
Jag har, med tiden, börjat föredra den senare delen.
De forna FBI-agenterna Mulder och Scully är numera ett par. Hon är läkare. Han samlar tidningsklipp och är bitter. Han har ett skägg.
Det lustiga är att de alltjämt har distansen intakt, trots att de nu ska föreställa älskande, till och med när de ligger sked finns en oändlighet mellan millimetrarna som skiljer deras hudar åt.
De kallas in i den gamla fållan igen när en FBI-agent försvinner, och en klärvoajant präst och pedofil (inte så sällan följer det ena det andra) ser syner av den försvunna kvinnan. Som vanligt vill Mulder tro, och som vanligt är Scully skeptisk.
Jakten tar vid, medan en ständig, dyster snö faller över filmen, bakar in den i en klaustrofobisk vithet och mörka himlar, upplyst av de självklara ficklamporna.
Nu när jag tänker efter var det tre saker som drog publik till ”Arkiv X” – vi får inte glömma ficklamporna.
Nåväl, Chris Carter lyckas bygga upp en kuslig stämning mot den ”Saw”-flörtande finalen, och det känns som en befrielse att han lämnat konspirationerna, cigarettmannen och utomjordingarna därhän. ”Arkiv X – I want to believe” är som ett dubbelavsnitt av serien som den var när det begav sig.
Jag har inte, kan jag påstå, längtat efter att åter stifta bekantskap med de paranormala agenterna.
Även utan hela ”Arkiv X”-mytologin fungerar filmen som en habil thriller. Det som förstärker är att vi känner Mulder och Scully, vi vet redan så mycket om dem. Ingen tradig förklaring behövs.
Blickar räcker. Antydningar. Deras skilda synsätt på livet – Mulders fantastiska, Scullys nyktra – klarar de inte ens av att ta sig igenom som ett kärlekspar.
Jag önskar att Chris Carter hade utforskat den delen lite mer.
Och till er som tragglat er igenom recensionen för de obligatoriska lekarna med uttrycken ”I want to believe” och ”The truth is out there”, som verkar vara obligatoriska i artiklar om den här filmen, ni har läst förgäves.
Jag hade ett par på gång, men Göteborg ringde och ville ha sina ordvitsar tillbaka.

Mer läsning

Annons