Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En devalverad finansvärld

/
  • Dåliga tider. Shia LaBeouf, Josh Brolin och Michael Douglas i uppföljaren ”Wall Street: Money never sleeps” som inte har samma marknadsvärde som sin föregångare. Foto: Barry Wetcher SMPSP

Annons

Jag är förundrad. Hur kommer det sig att finansvärldens aktörer älskar en film som kritiserar det kapitalistiska systemet? Hur kommer det sig att bankfolk trängs på galapremiärer när uppföljaren kommer?

Hemska tanke, det är coolt att vara girig. Det är lika tillåtet som på 80-talet.

En annan möjlighet är förstås att de blir perverst upphetsade av ord som kreditderivat.

”Wall Street” (1987) var både ett briljant drama och en iskall bild av aktiemarknadens cyniska skuggsidor, även om Michael Douglas insiderhandlande hjälteskurk Gordon Gekko tydligen tilltalade vissa på ett lite märkligt sätt.

Fortsättningen, 20 år senare, är ett ännu värre skräckscenario, dock inget briljant drama utan en enkel hämndhistoria.

Legenden Gordon Gekko kommer grånad ut ur fängelset och ger sig in i leken igen, på det godas sida som författare till en expertbok om penningbranschen. Han varnar för kommande finanskris och ”steroid banking”, men ingen lyssnar.

Samtidigt berättas om Jake – en hungrig ung aktiemäklarvalp på väg uppåt i karriären (blekare motsvarighet till förra filmens Bud Fox). Han råkar dessutom vara ihop med Gekkos dotter. Som driver en radikal websajt och tagit avstånd från sin pappa; ”You are so Wall Street it makes me sick”, skämtar tjejen med sin sambo men verkar annars onaturligt obekymrad över hans godtroget marknadsliberala inställning.

Jake är förvisso ingen blåögd yuppie som sin föregångare, å andra sidan gör det honom mindre intressant att han inte utvecklas som person.

Far och dotter-förhållandet ska fungera som hjärtslitande parallellhandling men berör lika lite som det unga parets kärleksbekymmer – eller för den delen omsorgen om ”ärliga” bolagsherrar av den gamla stammen.

Som publik har man mest bekymmer. Med att försöka hänga med i utläggningar om subprimepapper.

Det är inget fel på Oliver Stones engagemang. Men för nya filmen pekar kursen neråt.

Bodil Juggas

Mer läsning

Annons