Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett klassiskt exempel på overkill

/

Spansk film har de senaste åren mutat in sig rejält i skräckgenren, med filmer som ”Barnhemmet” och ”The Devil’s backbone”. Bakom de produktionerna står mexikanen Guillermo del Toro, som också producerat ”Julias ögon”.

Annons


Det börjar bra och den nyfikna intrigen nålar fast mig i stolen. I den klaustrofobiska öppningsscenen begår Julias synskadade tvilling Sarah självmord. Julia, som lider av samma ärftliga ögonsjukdom, vägrar tro att allt står rätt till. Därför börjar hon göra efterforskningar i grannskapet. Samtidigt brottas Julia med sin egen syn, som gradvis blir allt sämre.
Det är snyggt, sterilt och effektfullt. Liksom i ”Barnhemmet” ligger det mer i potten än bara renodlad skräck. Här finns en bra story, ett lockande foto och bra skådespeleri. Man blir också lite småskrämd av den osynlige mannen, som med sin fotoblixt gäckar synskadade Julia.
Men trots det suggestiva bildspråket reduceras filmen till ett klassiskt exempel på overkill. För det blir snart uppenbart att regin fungerar på samma förblindande sätt. Den blixtrar till i bland men stryker mestadels runt i snygg scenografi och drar retsamt ut på handlingen, som blir allt tyngre att bära. Man ser också, trots alla förvecklingar, den utstakade kursen ganska klart. När så filmen börjar gå på övertid tröttnar jag på leken. Där försvinner också sympatin för Julia, och alla andra runt henne blir, liksom den osynlige mannen, till bleka spöken.
Den osynlige gäckaren beskrivs i en scen som ”en frånvaro – därför minns ingen honom”. Precis så känns den här filmen – som ett uppehåll i det spanska skräckmanifestet. Läskig – men ändå ganska osynlig.

Veronika Åström

Mer läsning

Annons