Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtjusande om Lennon

/
  • Början till Beatles. Aaron Johnson som John Lennon längst bak i turnébussen, i regissören Sam Taylor-Woods mångfasetterade film.Foto: Nordisk film

Annons

John Lennon som 17-åring. Söt gosse hemma, sin tids värsting i plugget (vilket inte betyder annat att än han rökte, vågade säga emot lärarna och hade dåliga betyg).

”Nowhere boy” handlar om John Lennon innan han blir John Lennon. Före Beatles.

Så här hade han det hemma. Så här lärde han sig spela banjo. Så här fick han sin första gitarr, bildade ett band och mötte en spinkig kille vid namn Paul.

Man vill veta – är det sant, stämmer detta? Tills man kommer på att det är en helt annan fråga som filmen ställer som är viktigare: hur föds musiken?

”Nowhere boy” är inte berättelsen om ett underbarn utan om ung människas kaotiska känsloliv.

John slits mellan lojaliteterna. Han har växt upp hos sin stränga moster Mimi men plötsligt dyker den riktiga mamman upp i hans liv. Alla förvirrade känslor, all smärta, besvikelse, ilska och frustration kanaliseras i – gitarren.

Ytligt sett ger filmen ett lamt intryck. Finstämd brittisk nostalgi med buspopjkar i skoluniform och Elvisfrisyr. Eftermiddagste, två begravningar och några klubbspelningar.

John Lennon hade förmodligen bara flinat åt en så konventionell form. Men det fungerar. På ett sätt kan filmen handla om vilken bekymrad tonåring som helst som upptäcker sin potential.

Aaron Johnson i huvudrollen är bäst när han får ha attityd och spela ledare inför polarna. Antagligen upplever jag det så därför att det är då man känner igen den officiella bilden av John Lennon, musikern som levererade de mest sarkastiska replikerna. Nyfikenheten på personen ökar naturligtvis laddningen.

Men det finns mycket mer än enbart ett biografiskt värde i ”Nowhere boy”. Det krävs inte nödvändigtvis av publiken att man är en sådan som noterar att Strawberry field passeras.

Och faktiskt är filmen ganska absurd när allt kommer omkring. På sitt eget förtjusande sätt. Porträttet av John är nämligen framförallt porträttet av hans mammor. Två kvinnoödens vassa skärvor sticker ut (Kristin Scott Thomas är ljuvlig som Mimi). ”Mama don’t go”, sjunger John Lennon till eftertexten. Allt stämmer till slut.

Mer läsning

Annons