Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frost/Nixon

/

Frost/Nixon
Filmstaden, Gävle
Regi: Ron Howard. Medverkande: Frank Langella, Michael Sheen, Kevin Bacon med flera.

Annons

När David Frost och Richard Nixon träffas för att fastställa villkoren inför de berömda intervjuerna, som hela filmen kretsar kring, nämner Nixon ordet duell med den säkerhet som endast den säkre vinnaren har, medan Frost flinar bort ordet. Jag återkommer till duellen.

Problemet med manusförfattaren Peter Morgans fiktionalisering av dessa intervjuer, vars syfte var ett slags rättegång som Nixon aldrig fick efter Watergate, är att vi inte vet var fakta slutar och var fiktionen bryter in. Även om filmen självklart vinner på de faktiska omständigheterna kring intervjuerna, får man, som betraktare, släppa verkligheten och njuta av den saga som Morgan tillsammans med regissören Ron Howard har vispat upp av något så torrt som långa samtal.

I deras fiktion finns en oerhörd dynamik mellan Frost och Nixon, i likheterna och i olikheterna. Nixons motiv bakom att ställa upp på intervjuerna var dels pekuniära, dels ett hopp om att få bre ut sig som en statsman igen. Och Frost, en pratshowvärd, en lättviktare, var den ideala kombattanten. Frosts egna motiv var just att stiga en viktklass, att borsta av sig glittret och glamouren och visa sin potential.

Båda hade oerhört mycket att vinna, och förlora.

Inledningsvis leker Nixon med Frost, en katt som nonchalant slänger runt musen. Teamet runt Frost, som har satsat trovärdighet och journalistiska karriärer på projektet, ser i förtvivlan hur rättegången blir en hyllning till mannen som förstörde deras land.

Men så händer något. Nixon ringer sent en kväll upp Frost, full och pratsam. Där blir katt-och-råtta-leken Tom och Jerry.

”Frost/Nixon” är ett slags studie i såväl tv-mediet som modern politik, en exposé av närbildens förödande kraft. Frost vann i slutändan inte för att han var skarpare än Nixon, mer påläst, slugare – absolut inte för att han var en bra politisk reporter – utan för att han var en tv-personlighet och Nixon var ett svettigt obehag, obekväm med sig själv i andras blickar. Frank Langella, som besitter den sandpapperskvalitet som jag alltid har förknippat med Nixon, gör honom på ett makalöst fint sätt.

Det är en duell, inte en intervju, en ”intellektuell Rocky” som Peter Morgan själv har kallat manuset, vilket gör att filmen fungerar. Och även om slutet är klart från start så finns ändå frågan kvar. Varför? I dueller såsom de ser ut på film brukar alltid någon dominera, men så plötsligt sänka garden och genomborras. Richard Nixon sänkte garden, och det blev strålande tv, och nu en strålande film.

Mer läsning

Annons