Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gry i 3D-hjälten Gru

/

Annons

Det ger dåliga vibbar när en gul kluns till maskot lufsar upp på biografscenen vid förhandsvisningen av ”Dumma mej”. Man anar fortsättningen: leksaksaffärernas hyllor fyllda av arméer av små likadana.

I filmen visar sig de gula figurerna vara hjälpredor som kallas minioner – korkade men också ohjälpligt söta i sin totala lojalitet gentemot superskurken Gru som tävlar med superskurken Vector om vem som kan göra världens värsta rackartyg. Ha, ha, jag stal en egyptisk pyramid! Ha, ha, jag kan stjäla månen!

Gru är grym på riktigt. Han adopterar tre ömhetstörstande barnhemsflickor, enbart i det oädla syftet att utnyttja dem för sina skurkstreck och det är inte utan att man kommer att tänka på Oliver Twist.

Filmens elakt flinande huvudperson får alltså inte särskilt mycket av vår sympati. Inledningsvis. Han avskyr till och med sig själv. Mamma tyckte aldrig att Gru dög som litet gryn. Men ja, ni förstår, ju mer man får veta om en människa, desto svårare blir det att betrakta honom som ett monster.

Gru bor i en vanlig villa som döljer ett James Bond-högkvarter av galna uppfinningar. Han behöver pengar till nya projekt och besöker ”Bank of Evil” dit man kommer i bästa Harry Potter-stil genom pissoaren på den riktiga banken.

I slutscenen diskodansar hela gänget. Att rocka loss är vår tids mest tröttsamma filmsymbol för lycka och gemenskap. Jag förstår inte heller poängen med att Gru, åtminstone i originalversionen, talar med brytning.

Dessa små invändningar hindrar inte att ”Dumma mej” är höstens bästa animerade film. En dickensk saga i 3D – samtidigt smärtsam och full av raska upptåg. Jag tokfaller för det genomförda porträttet av Gru. Ett väldigt olyckligt barn inuti en väldigt ensam man med väldigt smala ben. Minioninvasionen i leksaksaffären får man ta.

Mer läsning

Annons