Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hancock

/

Annons

”Hancock” ger, åtminstone för mig, häpnadsväckande information. Uppenbarligen kan superhjältar drabbas av baksmälla. Vilket förtar hela tjusningen med att vara en superhjälte. Att befrias från bakissöndagar borde vara en lämplig kompensation för de fåniga tights de tvingas bära.
Superhjälten Hancock är bakis, och han ser extremt bakis ut. Visserligen vägrar han att ha superhjältedräkt, vilka han avfärdar som bögiga. Han kan göra allt det som Stålmannen gör, men han gör det ovårdat, orakat och odisciplinerat. Han bekämpar brottslighet, men för varje kriminell som han fångar in råkar han förstöra allmän egendom för miljontals kronor. Byggnader krossas och bilar exploderar när han i sin vårdslöshet tar sig an Los Angeles skurkar. Följaktligen är han hatad av allmänheten, vilket bara gör honom än mer benägen att ta till flaskan, en ond cirkel som leder till att han demolerar ännu mer av sin omgivning.
När han räddar en pr-kille, spelad av Jason Bateman, från en säker tågkraschdöd återbetalas han genom en total makeover. Pr-killen ska göra honom populär, och det första steget är att Hancock ska sota för sin oavsiktliga förstörelse genom att sitta i fängelse (där han inleder sin sejour med att trycka in en fånges huvud i en annan fånges ändtarm). Planen fungerar, och Hancock kallas snart ut ur fängelset eftersom staden förfaller i kriminalitet under hans frånvaro.
Will Smith gör Hancock som om han har metodstuderat A-lagsbänken, ständigt med en skeptisk, ljusskygg blick mot världen. Av Smiths sedvanliga sprallighet syns ingenting, i stället är det en grubblande, djupt vilsen superhjälte som skär sig mot den övriga genrens färgglada, tightsklädda explosioner.
Första delen av filmen är, stundtals, lysande, inte minst premissen att en superhjälte för en gångs skull får stå för konsekvenserna av sin framfart. Charlize Theron som pr-killens fru – och med en överraskning i filmens vändpunkt – lyckas med bara några ögonkast skapa en fullödig karaktär. På manusstadiet är både Smiths och Therons karaktärer grunda, men båda gör dem intressanta genom sitt sätt att spela dem.
”Hancock” tar inte vara på sitt fina utgångsläge. Mot slutet slarvas det underhållande upplägget bort i en underlig soppa, men jag måste ändå tillstå att jag i framtiden föredrar mina superhjältar luggslitna, tjuriga och med en dagen-efter-andedräkt som i sig är en superkraft.

Mer läsning

Annons