Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harry Potter­filmerna gick från barnrulle till ödesopera

/

Ettan var en glättig barnfilm och åttan är en ödesmättad opera. Under sin elvaåriga historia har filmerna om Harry Potter krängt mellan magiska ytterligheter. Nu får sagan sin upplösning i "Harry Potter och dödsrelikerna: Del 2". Vi ser tillbaka på samtliga filmer i åtta kortrecensioner.

Annons

"Harry Potter och de vises sten" (2001):

Chris Columbus slog igenom med glättiga publikfrierier som "Ensam hemma" och "Mrs Doubtfire", och i samma anda drog han igång Harry Potter-serien. Film nummer ett har fina miljöer och en barnslig charm men känns redan daterad. Man kan tänka sig att Radcliffe och gänget gnisslar tänder när de ser sina unga upplagors usla skådespeleri.

"Harry Potter och hemligheternas kammare" (2002):

I sin andra film höjde Columbus volymen och skapade ett lätt hysteriskt matinéäventyr. Resultatet är som en filmad nöjesparksattraktion, med flygande bilar, piskande pilträn och hemliga tunnlar med jätteormar. Den stora behållningen för vuxenpubliken var Kenneth Branagh som Gyllenroy Lockman, egenkär lärare med en fäbless för mytomani.

"Harry Potter och fången från Azkaban" (2004):

I seriens i särklass modigaste satsning valde filmbolaget att byta spår, och anlita mexikanen Alfonso Cuarón - regissören bakom den frispråkiga ungdomsfilmen "Y tu mamá también". Han förflyttade fokus från äventyr till karaktärer och gjorde en gripande film om förlust och tonårsvrede, med strålande nytillskott som Gary Oldman och David Thewlis.

"Harry Potter och den flammande bägaren" (2005):

Färgstarke Mike Newell regisserade denna sportrulle, med folkfesten kring quidditch-VM och turneringen i magisk trekamp i centrum. I slutändan blev det lite mycket spektakel, med synkroniserad dans, Beatlesfrisyrer och Jarvis Cocker som trollkarlsrockare. Filmens främsta eftermäle blir upptäckten av Robert Pattinson, framtida "Twilight"-superstjärna.

"Harry Potter och Fenixorden" (2007):

Mörkret tätnade i David Yates första Harry Potter-film, som också djupdyker i maktmissbruk och orättvisa. Innehållsmässigt blir den lite överlastad, när Harry (och publiken) måste ta in en massa information om Trolldomsministeriet och det förra kriget mot Voldemort, men det finns även plats för fina ögonblick mellan Harry och hans gudfar Sirius.

"Harry Potter och halvblodsprinsen" (2009):

David Yates otacksamma uppgift att filmatisera bokseriens verkliga tegelstenar märks också i denna film, som får ge avkall på tempo till förmån för en grundlig genomgång av Lord Voldemorts bakgrund. Men Daniel Radcliffe får blomma ut, särskilt i scenen där han dricker trolldrycken "flytande flax" och förvandlas till en självsäker, småpackad pajas.

"Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1" (2010):

Att dela upp den sista boken (på 783 sidor) i två delar var helt nödvändigt, men per automatik blev den första filmen något av en transportsträcka. Yates lyckas dock skapa en sevärd roadmovie genom att sätta vuxenblivandets vemod i centrum. Tillsammans med hisnande vackra naturupplevelser gör det film nummer sju till en fin uppvärmning inför finalen.

Karin Svensson/TT Spektra

Mer läsning

Annons