Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helgjuten western

/
  • Tillgiven västern. Revolvermannen (Jeff Bridges) och 14-åriga flickan Mattie (Hailee Steinfeld) på spaning efter den mördare som flytt i ”True grit”. Foto: AP/Paramount/UIP

En ensam ryttare på prärien, mot en fond av mäktiga berg. Det är urbilden av amerikansk film, starkare som symbol än till och med den klassiska filmkyssen.

Annons

Men går det att väcka samma sinnesstämning med exakt samma saker i dag? Yes, om det görs av stilmästarna bröderna Coen.

”True grit” pumpar upp John Wayne-land så att det blir färgstarkare och hållfastare och ännu mer melodramatiskt än i Hollywoods barndom. I en historia om en Anne-på-Grönkulla-kavat flicka med mord i blick. Hon hyr en prisjägare för att spåra upp mannen som kallblodigt dödat hennes far. Hon kräver att få rida med in på indianernas territorium dit skurken flytt.

Jeff Bridges spelar den skäggvilda, enögda och whiskystinna prisjägaren som ser ut att ha bott i samma underställ i hela sitt liv. Det var John Waynes roll i filmatiseringen av samma historia 1969, med svenska titeln ”De sammanbitna”.

Matt Damon spelar en lite tjusig men självgod Texas Ranger som också har intresse av att fånga mördaren. För att lyckas gäller att vara av rätta virket, att ha vad som krävs – ”true grit”.

Flickans mod och rådighet är berättelsens nerv, dess hjärta – och här finns mycket hjärta – men också dess källa till komik när hon gång på gång överlistar snorkiga manspersoner.

”True grit” kollar in Vilda Västern-filmens djupa snyftighet. Det är helgjutet hantverk, just som det helgjutna hantverk den hyllar. Jag brukar ha svårt för bröderna Coens genreuppvisningar. Men här vinner för en gångs skull känslan över filmvirtuosa egotrippar.

Mer läsning

Annons