Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärtskärande om barnhemspojke

/
  • Hjärtskärande, och hoppfull. Barnhemspojken Cyril (Thomas Doret) har gått på en svår törn när han av en slump möter en godhjärtad frisör (Cécile De France).
  • Hjärtskärande, och hoppfull. Navet i bröderna Dardennes nya film är tolvårige Cyril (Thomas Doret), som blir övergiven av sin pappa.

Det börjar med ett mysterium. Tolvårige Cyril kan inte få tag i sin pappa – telefonen är avstängd, lägenheten är tömd och Cyrils älskade cykel ägs nu av en grannpojke.

Annons

Själv är han dumpad på ett barnhem, men fast besluten om att hitta sin älskade pappa.

Gång på gång rymmer han från hemmet för att leta, och i sökandet möter han Samantha (Cécile De France), en frisör som hjälper honom att få tillbaka sin cykel, och går med på att ta hand om honom på helgerna. Deras vänskap blir inte okomplicerad, särskilt inte när en kriminell tonåring försöker slå sina klor i Cyril.

De belgiska bröderna Dardenne har blivit festivalälsklingar med filmer som ”Rosetta” (1999) och ”Barnet” (2005), berättelser om utsatthet och sociala problem bland dem som befinner sig längst ner på samhällstrappan. ”Pojken med cykeln” deltog inom tävlan på 2011 års Cannesfestival.

Det är en ömsom hjärtskärande, ömsom hoppfull film – helt och hållet berättad ut barnets perspektiv. Debutanten Thomas Doret är perfekt i rollen som Cyril. Han är som ett laddat vapen, alltid på sin vakt och livsfarligt målmedveten, men också sårbar och kärlekstörstande. Han är en komplicerad och fascinerande person, ingen gullig filmkliché.

Filmen gör som mest ont i mötena mellan Cyril och hans pappa. När pappan (fint spelad av Dardenne-veteranen Jérémie Renier) mumlar något vagt om att han ”tänkte ringa” svarar Cyril bara ”det gör inget”, om och om igen. Han tar tacksamt emot de lama ursäkterna eftersom alternativet är att bli bortvald helt och hållet.

Men filmen bjuder också på en oväntad thrillerkänsla. Kanske är det för att så mycket står på spel för Cyril, han står i ett vägskäl som kan forma hela hans vuxna liv. Men vilken tolvåring har det perspektivet? I stället blir det jag i publiken som sitter kapprak och knappt vågar andas i väntan på upplösningen.

Mer läsning

Annons