Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humor som testar gränser och smak

/
  • tillbaka. Bradley Cooper, Zach Galifianakis och Ed Helms är tillbaka i ”dagen efter”-dimman i ”Baksmällan del 2”.

Mina förberedelser för ”Baksmällan del II” var helt fel.

Annons

I stället för att sitta på redaktionen och vara seriös och uppstyrd, borde jag ha festat fram till frukost och framåt sen eftermiddag, när filmen började, varit gravt bakfull. ”Baksmällan del II” är inte bara en film om en Belgian blue-bakfylla, det är också en film som förmodligen bäst avnjutes med en rejäl blykeps.

Tandläkaren Stu ska försöka gifta sig igen, efter att allt gick fruktansvärt fel i första upplagan av ”Baksmällan”. Nu är platsen för bröllopet Thailand. Men eftersom han har ungefär lika schyssta kompisar som kungen lär ha enligt skriverierna, som tar honom till suspekta barer och in i gangstersammanhang, får bröllopet förhinder. Värst är skäggmuppen Alan, spelad av Zach Galifianakis (han är väl gruppens Anders Lettström, för att följa liknelsen). Återigen drogar han ner gänget, vargflocken som han kallar dem, och när de vaknar upp är det i Bangkok. Tandläkaren med en Mike Tyson-tatuering i ansiktet, alla med en upphittad apa i släptåg, och allt som finns kvar av brudens lillebror är ett avhugget finger.

Som i den första filmen minns de ingenting av föregående natt, och intrigen består av att de, med flashbacks och lösa ledtrådar som de gräver fram ur sina fickor, får rekonstruera partyt.

Om Zach Galifianakis tog över ettan lite snett från sidan, sitter han med sin tjocka röv över hela del två. De andra blir bara ett bihang till hans kufiga humor; han är ett litet barn med en vuxen mans isterbuk, inlåst hela dagarna i sitt pojkrum och bara utsläppt när det vankas svensexa. Varje scen är som upplagd för att Galifianakis ska få spexa loss. Och han gör det bra. Men Zach Galifianakis är bäst som en sidofigur, och fräschören försvinner snart – det finns alltför många menande blinkningar runt hans komedi.

”Baksmällan del II” är en tämligen depraverad anrättning, med apor som röker cigg, ”shemales” och pingpong-bollar i sammanhang som har väldigt lite med JO Wallner att göra. Det är en humor som testar gränser i allmänhet och smaken i synnerhet. Inte sällan kliver den över.

Men den har sina stunder, även sedd spiknykter. Bara en sådan sak som en Oscar-värdig liten knarklangarapa.

Mer läsning

Annons