Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idealisten Palme in på bara skinnet

/
  • Dokumentären om Olof Palme ger bilden av en karismatisk statsman, sällan när­varande pappa, och en sällsam lektion i modern historia. Här Olof och Lisbeth Palme med barnen utanför villan i Vällingby. Foto: Scanbox entertainment

Annons

Han verkade så arrogant, säger en mig närstående pensionär. Nej, hon gillade aldrig Olof Palme. Personen man såg på tv stötte bort. Omtalat är att när tv började sända politiska debatter så vann Palme diskussionerna men hans stackars motståndare all sympati.

Men det är typiskt, att det fortfarande inte går att förhålla sig oberörd. Människor reagerade på Olof Palme och lika mycket till hans attityd som till hans åsikter (även om en apelsinklyfta kunde vara politik på 1970-talet). Från vänster kallades Palme överklass och kapitalistlakej. På ett valmöte för moderaterna skändades en docka som var hans nidbild.

Det senare är en chockerande filmsekvens (kan även ses på Youtube) som finns med i Maud Nycanders och Kristina Lindströms redan mycket hyllade Palmedokumentär med premiär över hela Sverige i dag.

En annan Palmebild är den av Sveriges världsvana representant på den internationella scenen. Extravagant talare, en knuten näve mot USA:s krig i Vietnam.

Han levde radhusliv i Vällingby, åkte på bilsemester och fyllde, som andra aningslösa föräldrar, Saaben med cigarrettrök. Pappa Olof var så utarbetad att sönerna fick komma ihåg att vända på hans sovande kropp under solen på stranden.

Också detta får vi veta i ”Palme”. Nycander/Lindström har haft tillgång till både SVT:s nyhetsarkiv och privata super8-filmer.

De berättar om ett blekt och lillgammalt sladdbarn i en Fanny & Alexander-klan. Om en idealist med starkt patos mot förtryck vartän det visade sig. Om en intellektuell och karriärist. Palme vägrade förlora – även när han förlorade på det. Han är ung och självsäker i studion hos tv-legenden David Frost. Han drar ogenerat upp byxorna och stoppar in skjortan, under det att han blir intervjuad på fläckfri franska i ett omklädningsrum.

Liksom Henrik Berggrens Augustprisbelönade Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” tillfredsställer filmen en nyfikenhet på politikern och privatpersonen men lyckas vara i hög grad tidsdokument.

Journalbilder uppfattas lätt som neutrala. Här åtföljs de av en saklig berättarröst samt intervjuer med vänner, nära familj, kolleger, politiska motståndare. Icke desto mindre en tolkning. Dock med målet att vara mångfacetterad (oändligt tålmodig, karaktäriserar någon; hetsporre, säger en annan) snarare än att försöka placera Olof Palme i en ideologisk nisch.

Statsminister Olof Palme skjuten. Jag var en av de skiftarbetande nyhetsjournalister som mitt i natten, 28 februari 1986, läste det första kortfattade TT-meddelandet som sändes ut på teleprintrarna. Svenskarna fick en ny Palmebild att förhålla sig till. Och en ny tid att leva i.

I dag undrar jag allra mest över hur Palmefilmen uppfattas av yngre generationer. Som kanske inte ens kan föreställa sig hur en statsman – om än karismatisk, kontroversiell, snobbig, supersmart, bildad, ja också arrogant och med uppenbart dåliga tänder – kunde älskas och hatas, kunde utlösa spontana reaktioner hos vem som helst på gatan.

Musiken är komponerad av Benny Andersson och gör nog mer än man i förstone tror för att hålla ihop helheten till en fängslande dokumentär, med fullständigt magiska arkivklipp. Ändå är detta bara förrätten till den förlängda tv-version som senare ska visas i SVT.

Palme hade hunnit bli gråare när han gick Sveavägen fram. Filmen diskuterar egentligen inte alls effekterna i dag, av den faktiska politik han förde. Men inbjuder förhoppningsvis till att tala om det.

Bodil Juggas

Mer läsning

Annons