Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kautokeino-upproret

/

Kautokeino-upproret
Regi: Nils Gaup
Med: Anni-Kristiina Juuso, Mikael Persbrandt, Mikkel Gaup med flera
Filmstaden, Gävle

Annons

 Efter den lyckade ”Varg” kommer ytterligare en film där samerna fått huvudrollen, ytterligare en skandinavisk västern där urbefolkning ställs mot nybyggare. Den här gången med verklighetsbakgrund.
Det är 1850-tal. I den nordnorska byn Kautokeino finns en krog där traktens samer super sig redlösa hos den samvetslöse krögaren Ruth (Mikael Persbrandt). De betalar med sina sista pengar och, när pengarna är uppdruckna, med de renar som skulle försörja familjen och trygga framtiden.
Men den svenske prästen Læstadius (Michael Nyqvist) predikar nykterhet och väckelse i trakten med en sällsam eld. Supandet minskar, liksom krögarens inkomster. Vilket blir maktens motdrag?
Det här är andra gången som norrmannen Nils Gaup, själv med samisk bakgrund, skildrar urbefolkningen i norra Skandinavien. Förra gången, med ”Vägvisaren” 1988, blev han Oscarsnominerad.
Det kan han bli även denna gång, även om ”Kautokeino-upproret” är lite för enkel, lite för svartvit i dramaturgin (bitvis påminner den mer om en zebra än en ren) för att nå de riktigt höga fjälltopparna.
Däremot har Gaup lyckats hundraprocentigt med tids- och platskänslan. Persbrandts peruk är slående lik den han använde i Rikard Hoberts medeltidsfiasko ”Tre solar”, men den här gången är det fan ingen som skrattar.
Både ”Vägvisaren” och filmer som ”Korpen flyger” visar hur lätt Norden kan bli västern. Det finns något i mytologin, i vidderna, i den tysta folksjälen.
Det handlar också om berättarstilen, inte minst i ”Kautokeino-upproret”.
Det avskalade, rättframma, hårdkokta. Inget nonsens, bara story. Väderpinade människor som hukar under våldet, biter ihop och hämnas.

Mer läsning

Annons