Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konfrontation med verkligheten

/
  • Guldbaggebelönade filmen ”Play” iscensätter ett maktspel utanför all kontroll. Amatörskådespelarna Sebastian Blyckert och Anas Abdirahman imponerar stort.

Ruben Östlunds ”Play” har ifrågasatts. Och hyllats. Senast med en guldbagge för bästa regi.

Annons

Det är en film som berör. Den är obehaglig. Den skildrar en händelse med verklighetsbakgrund i ett rättsfall i Göteborg. Några killar med invandrarbakgrund från förorten tyranniserar några killar från innerstan. De senare har upptagna medelklassföräldrar, dyra jackor och mobiler.

Barnen träffas utanför ett köpcentrum men rör sig under eftermiddagen mot periferin, åker spårvagn, hänger under viadukter. Det är en hopplös situation präglad av psykisk terror, i en värld utan vuxna. ”Är du så dum att du tar fram mobilen när fem svarta killar kommer fram på stan så får du skylla dig själv”, lyder en replik.

Play, säger ordboken, kan betyda spel, eller lek eller pjäs. Filmen ”Play” använder alla betydelserna. En tågresa finns av rätt mystiska skäl som avdelare mellan akterna.

Det är ett maktspel som spelas (senare i filmen med omvänt styrkeförhållande). Det är också en föreställning som mobbarna iscensätter, kanske som en demonstration av maktens principer – den som varit offer har också lärt sig hur man härskar. Men framför allt, en lek. En farlig lek visserligen, men aktörerna är tydligt just mer barn fortfarande än tonåringar.

Om jag ska gissa, så tror jag att det är de vuxnas blindhet för vad som händer därute, som främst engagerat Ruben Östlund.

Debatten har dock handlat om helt andra saker. ”Play” har anklagats för att vara rasistisk. Den ger en negativ bild av de fattiga pojkarna med invandrarbakgrund. Filmen har å andra sidan prisats som nyskapande för sitt sätt att visa psykologiska och sociala gruppmekanismer och få publiken att känna sig obekväm.

Det har gått ett tag sen jag själv såg ”Play” och jag har hela tiden tvekat om vad jag tycker. Om jag kommit fram till något så är det att jag är tveksam till den.

Ruben Östlund har tidigare gjort bland annat ”De ofrivilliga”. I den användes samma distanserade metod för att registrera konflikttillstånd, tillfällen där balansen är rubbad. Han är rysligt bra på just sånt. Den här gången blev konsekvensen att ”Play” i sig blev en konflikt.

Östlund har också sagt att han ”vill ge oss problem”, konfrontera oss med verkligheten. Jag tror vi i så fall ser ur olika perspektiv, han och jag. Han väljer ett väldigt smalt.

Man kanske inte ska döma en film efter vad man befarar att den kan användas till (SD-propaganda) och de unga skådespelarna ska ha hur mycket cred som helst.

Men man kan säga att den är aningslös. Det är inget riktigt gott betyg.

Mer läsning

Annons