Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Könsrollscement ingen favoritunderhållning

/
  • Snyggt men tomt. Dagens nöjesindustri profiterar skamlöst på filmhistorisk 70-talsmusikal.

Annons

l Men hur kan det inte kännas genant att anspela på den legendariska musikalen ”Cabaret”?

”Cabaret” utspelar sig i ett nazistanstucket Berlin 1931. Det är dödsallvar bakom sången och dansen.

”Burlesque” däremot är en bekymmerslös förpackning Christina Aguilera. Schampo och balsam. Det löddrar bra och slutar silkeslent.

Fantastiskt artisteri förstås. Otrolig sångerska. Mäktig musikvideokavalkad. Glänsande kabarénummer. Sagolik scenografi.

Men en filmprodukt lika syntetisk som 65-åriga motspelaren Chers ansikte. Hennes djupa röst kommer liksom helt obegripligt ur ett hål i en orörlig porslinsmask.

Aguilera spelar käck föräldralös lantistjej som flyttar till Loa Angeles och hamnar som servitris på den konkurshotade nattklubben Burlesque som förvaltar en medvetet teatral showtradition (nätstrumpor, korsetter, höga stövlar).

Där finner hon både ett hem, kärleken och en ställföreträdande mamma i klubbägaren (Cher). Det dröjer inte länge innan flickebarnet gör succé på scenen endast täckt av diamanthalsband.

Filmens avslöjande nyckelrepliker kommer i en scen framför artistlogens spegel. ”Brukade aldrig din mamma sminka dig?” frågar Cher förfärad när Aguilera sjabblar med mascaran. ”Mamma dog när jag var sju”, svarar hon.

Ack ja, så synd om denna dotter som aldrig blivit fostrad till ”riktig” kvinna – det vill säga ett behagfullt flickfång, konsument av skönhetspreparat, silikon och kläder.

Thats’s entertainment? ”Burlesque” kan väl komma undan så. Den uttrycker myten om flärd som befrielse. Men könsrollscement är inte min favoritunderhållning.

Bodil Juggas

Mer läsning

Annons