Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Jag har nog aldrig gråtit så mycket över en skurk som professor Severus Snape"

/
  • Mittmedias krönikör Christina Smedbakken minns Alan Rickman.

Alan Rickman var en mästare på att spela skurk med kyligt tonfall och kontrollerat minspel. Christina Smedbakken minns honom framför allt för rollen som professor Snape i Harry Potter-filmerna och skriver om en skådespelare som kunde spela bortom svartvita schabloner.

Annons

Jag introducerades först till Alan Rickman genom barndomens favoritfilm "Robin Hood: Prince of Thieves" i början av nittiotalet. På den tiden kände jag honom dock under ett annat namn: Sheriff George av Nottingham. Det var svårt att inte motvilligt fastna för den empatilöst elake, men ändock stilige, förtryckaren i svart. Självfallet hejade jag på Kevin Costner, men någonstans insåg jag redan där och då att en bra skurk, bra spelad, gör en bra film.

Att Alan Rickman var skurkarnas mästare förstod jag dock inte förrän långt senare, när jag stiftade bekantskap med terroristen Hans Gruber i den något äldre actionfilmen "Die Hard". Åter klädd i svart, åter kall och beräknande, satte han ännu en gång ribban för vad man kan göra med ett kontrollerat minspel och ett samlat, kyligt tonfall. Sedan dess har jag fått lära mig att Alan Rickman inte enbart var en mästare på framställningen av antagonister. Hans repertoar är både imponerande och bred.

Läs mer: 5 filmer att se med Alan Rickman – som inte ingår i Harry Potter-serien

Ingen av hans roller, före eller efter, satte dock så stora spår hos mig som hans tolkning av den högst opedagogiske professor Severus Snape i filmatiseringarna av J.K Rowlings berättelse om Harry Potter. Hans framställning av den orättvise och fruktade läraren i den mörka källaren provocerade och skrämde en hel generation biobesökare. Som klippt och skuren för rollen gjorde han den till mer än den stereotypa schablon som den annars så lätt kunde ha blivit. Precis som jag älskat att hata hans tidigare antagonister väckte även den bittre trolldrycksprofessorn blandade känslor.

Men där de föregående skurkarna stannat vid att vara just schabloner, tilläts Severus Snape att växa. Antagonisten avslöjade sig undan för undan som en sorglig, missförstådd antihjälte med en alldeles egen berättelse. Alan Rickman förmedlade denna berättelse lika mästerligt som han tidigare byggt upp illusionen av den svartvite elakingen, och i en handvändning fick han publiken att helt byta åsikt om hans karaktär. Jag har nog aldrig gråtit så mycket över en skurk som jag grät över professor Severus Snape.

När jag fick höra att Alan Rickman avlidit kunde jag först inte riktigt ta in det. Sheriff George av Nottingham, Hans Gruber, professor Snape, otaliga andra roller, har alla fallit framför mig på skärmen eller bioduken. Men mannen bakom rollerna, mannen som gett dem liv, har alltid rest sig igen, redo att ikläda sig nästa svarta mantel, kostym eller kåpa. Redo att porträttera ännu en karaktär med sitt kontrollerade minspel och samlade tonfall. Men inte den här gången.

Det är med en tung känsla som jag skriver detta, samtidigt som klipp från favoritfilmerna spelar i bakgrunden. Nästa gång jag ser någon av dem vet jag att jag kommer att se dem på ett annat sätt. Samtidigt är jag glad och tacksam över att ha fått växa upp med den återkommande bekantskapen av en så pass skicklig skådespelare som Alan Rickman som, precis som hans tolkning av Severus Snape, var långt mer än en svartvit schablon.

Läs mer: Skådespelaren Alan Rickman är död

Mer läsning

Annons