Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsviktig påminnelse

/

Annons

Den iranske regissören Jafar Panahi sitter i husarrest i sin lägenhet i Teheran i väntan på rättegång. Anklagad för att ha kritiserat den iranska regimen, belagd med 20 års yrkesförbud och med hotet om ett sex år långt fängelsestraff hängande över sig.

Vad gör han? Resignerar och ger upp drömmarna om att göra film? Knappast. Sin vana trogen trotsar Panahi systemet, gör med hjälp av vännen Mojtaba Mirtahmasb en film om sin belägenhet, bakar in ett usb-minne i en kaka och smugglar på så sätt ut filmen till Cannesfestivalen där ”This is not a film” premiärvisas.

Det är ett upplägg som gjort för en dramatisk text, men tyvärr inte lika självklart som berättelse på filmduken. Panahis belägenhet gör av naturliga skäl ”This is not a film” till en mycket stillsam, ja närmast stillastående skildring av ett undantagstillstånd. Den iranske regissören sitter de facto ”fängslad” i sin egen lägenhet, får inte gå ut och egentligen inte heller röra vid en filmkamera. I sitt förmodat passiva tillstånd har han degraderats till leguanvakt åt dotterns exotiska husdjur Igi.

Jafar Panahi gör motstånd mot passiviteten genom att filma med Iphone, genom att återberätta handlingen i sin senaste stoppade film, genom att längtansfullt skildra det upploppsliknande nyårsfirandet utanför hemmet. Det är korta, men djupt dramatiska scener i en annars deprimerande händelselös tillvaro.

Som titeln antyder är ”This is not a film” inte så mycket en film som en viktig påminnelse om yttrandefrihetens pris i totalitära stater. Jafar Panahi har redan fått betala dyrt för sitt mod.

Sara Ullberg

Mer läsning

Annons